God Morgon!

Jag vaknar utan yrsel -jippi! Jag är glad att jag inte hört av syster i natt, att det har satts igång.

Idag blir det till att storhandla och hoppas på att min rygg håller för det. Om inte så har min Tens apparat kommit hem *thijo* som jag kan använda. Skönt att kunna fylla kylen, den ekar tomt och jag får alltid lite panik när det är så. Känns så ohemtrevligt.

Dagens outfit -mys rakt igenom (som alltid just nu:))



Frukostdags (havregrynsgröt):


-Bloggat ifrån min Iphone.

Äckelvarning och uppdatering

Börjar med att skriva att läget för syster är lugnt. Hon har varit fastande idag, utfall det skulle bli snitt idag. Men har inte haft några direkta sammandragningar, så hon trodde inte att det skulle hända något i natt.

Äckelvarning!
Dagen började okej, tankspridd men det är väl inte så konstigt. Efter att älskling och skruttan åkte till kalaset smällde en enorm yrsel till. Jag fick stödja mig på möbler när jag gick, tänkte att det är säkert för att jag inte ätit lunch. Plötsligt får jag svimningskänsla...ni vet sådär så det pirrar i huvudet och kroppen och man får en konstig syn som försvinner emellanåt.

Nu till det mindre trevliga. Plötsligt när jag befinner mig i vardagsrummet kissar jag på mig och efter börjar jag kaskad kräkas. Hann inte till toan utan spyerna hamna lite varstans. Sen var det bara att gå och vila. Har nu legat i sängen i fem timmar. Yrseln vill inte ge med sig så det blir nog en kväll i soffan idag.

Jag chansar på stress....

-Bloggat ifrån min Iphone.

Förlossningen tur och retur....

...men inte för min syster utan för oss. Allt såg bra ut, vi tror att det beror på stressen som kom i samband med allt hände med vattenavgången och allt.

Jag har inte hört hur det gått för syster efter de tog bort droppet för att hämma värkarna. Fördelen är att hon varit varksvag på hennes tidigare två förlossningar...så jag hoppas att det kan vara till fördel nu. Men ställer in mig på att senast torsdag snittas hon, så varje dag de vill vara kvar i magen är bra.

Eftersom det inte blev någon resa till landet igår så fick skruttis välja middag..blev mat på pizzeria. Blev rätt sent då barnen skulle gå påskkärring i området. Så när vi sitter på pizzerian, vid 19.30 så började jag känna regelbundna sammandragningar/förvärkar. När vi kom hem lite senare klockade jag dem i 70 min och de kom 2-4 stycken under 10 minuter. Vi ringde förlossningen, förklarade hur de kändes. Som ni vet har jag ju haft sammandragningar, och de blir kraftigare och kraftigare. Men dessa var helt annat, de tröck neråt och var i nedre delen av magen (normalt har jag hela magen) och så så fick jag molande värk i ryggen samtidigt. De ville att jag skulle komma in för att utesluta UVI och att livmodertappen/munnen inte påverkades negativt. Jag berättade om systers situation och trodde själv att det kunde bero på detta. Men de ville att jag skulle ta en sväng in. Skruttis hade precis somnat i soffan, men hon vaknade på ett ryck och förstod läget.

Så vi packade in oss i bilen, körde kosan mot sjukhuset. Normalt sätt tar det ca 1 tim från dörr till dörr, men det var ingen trafik så vi var inne på 35-40 minuter. Jag fick ligga med CTG och blev undersökt. Allt såg bra ut och vi släpptes hem, om vi skulle känna några förändringar skulle vi ringa till dem igen. Väl hemma, somnade vi och idag känns det bättre. Men sammandragningarna är kraftiga, tänk hur kroppen reagerar på olika känslor.

Jag läste på Toncis blogg hur hon känner inför denna graviditet, hon tog orden ur min mun. Jag kunde inte beskriva det bättre själv. Att inte våga riktigt släppa taget och förlita sig på att det blir ett barn i slutändan. Jag tar emot gratulationer och är stolt över magen som växer, men jag pratar gärna inte om det kommande barnet och vågar inte riktigt drömma och se in i framtiden hur det kommer se ut. Ibland kommer stunder där en dröm kan komma in, men blir rädd och slår bort den. Barnvagnen står fortfarande nerpackad och babyskyddet lika så. Men det går ju fort att plocka upp det, om det nu skulle behövas. Det praktiska är klara, men känslorna är inte riktigt med. Många frågar om namn och så....men jag vet inte. Orkar och vågar inte fantisera om det. Man har ju ändå några veckor på sig att bestämma sig efter förlossningen.

Jag känner dock en längtan till sommaren, för att se om det kommer ett barn och för att slippa vara gravid. Okej, nu är det säkert många som blir galna, men jag är verkligen inte en person som ska vara gravid. Mår inte bra någonstans av det, varken fysiskt eller psykisk. Önskade att det fanns möjlighet att få köpa ett barn utan långa köer och allt för dyrt.
Nä, idag ska jag försöka få något gjort. Älskling och skruttis ska på kalaset som vi tidigare avobokat eftersom vi skulle vara på landet, men jag avböjde och stannar hemma. Orkar inte riktigt svara på alla frågor om syster och en av personerna som är på kalaset har jämt en så himla massa åsikter hit och dit, kände idag att jag inte fixar det. Tankarna fladdrar hej vilt och tårarna strömmar ner för kinderna emellanåt. Men det väl bara att låta det vara, det ska väl ur mig. Är glad för Saras skull att hon får permession över påsken. Jag hoppas också att syster och svåger kan få lite påskmat på förlossningen:).

Ledsen och orolig

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tänka eller hur jag ska agera. Det hela känns så absurt och jag....ja, jag vet faktiskt inte. Det går inte formulera med ord. Samtidigt som jag hoppas på det bästa så förbereder man sig ändå på det värsta. Det måste bara gå bra för dem!

Fick en uppdatering där flödet och hjärtljuden såg bra ut. Det finns nästan inget fostervatten kvar så de ligger för tillfället som i gladpack.Kortisonspruta tas ikväll och imorgon bitti tar de bort  de värkhämmande droppen. Sätter värkarna igång blir det snitt, annars avvaktar man dag för dag då varje timme är värdefull. Men max 1 vecka, sedan snittas hon.

De har fått info från en neo läkare och spannet är stort, allt ifrån att de inte klarar sig till att det går bra resten av livet. Mest kritiskt är det för den lille av den som väger ca 600g.

Ja, som ni säkert förstår är ovissheten stor och det är just ovissheten som är det värsta. Som utomstående känner jag mig så otroligt maktlös, antagligen gör även syster och svåger det. Nu hänger det på hur hennes kropp reagerar och agerar när droppet tas bort imorgon.

Uppdatering av vattenavgången

Natten har varit för jäklig för oss alla berörda tror jag, vad maktlös och frustrerad man känner sig. Tänkte skriva lite om hur det har gått för syster och hennes små bebisar.

Igår när de var på väg till landet så gick vattnet kl: 19.30, precis när de skulle käka på hamburgerresturang. Hon bär enäggstvillingar och är idag i v. 26+6. De åkte till närmaste sjukhus och därifrån blev det ambulans med syren och blåljus till större sjukhus närmare där de bor. Innan hon åkte fick hon antibiotika, kortison (för lungornas mognad) samt värkstillande dropp. De var framme ca 22.30 och hon hade inte öppnat sig något, hjärtljuden på barnen var bra. Hon har fått lämna olika odlingar och blodprov och vid 2.30 var de klara. Svågern fick åka hem och sova då det var fullt på förlossningen samt att hon delade rum.


Nu har hon fått order om att ligga prick stilla i sängen, kissa får hon göra i ett becken (osäker på om det stavas så). Läkarna vill absolut inte att förlossningen ska starta innan 20.00 i kväll då hon ska få sin andra kortisonspruta. Hon sa att det börjar kännas i kroppen.


Både jag och min andra syster googlade en hel del igår, någonstans läste jag att 75% av dem som har fått tidig vattenavgång födde barnet inom 1 vecka. Så om vi vänder på det så är det ändå 25% chans att de vill stanna kvar längre. Hon kommer säkerligen få bli inlagd tills de föds och vad jag förstår så förlöser man i v. 34+0 oavsett om hon har infektion eller inte. Man anser då att barnen är så pass "färdiga" och man vill inte riskera en infektion. Jag kände mig ändå hoppfull när jag googlade, det verkar som att de flesta barnen överlever men man vet inte vilka funktionshinder som kan dyka upp. Det jobbiga nu är nog ovissheten och sedan sjukhusvistelsen. Om de föder så pass tidigt, så blir det en tuff resa för dem. MEN dem har många runt omkring sig som kommer ställa upp och hjälpa dem med deras tidigare två söner.


Det är svårt att beskriva hur man känner sig. Eftersom vi är nära i tiden (skiljer fem dagar mellan våra beräknade förlossningar) så känns det läskigt jobbigt att hamna i deras situation. Som utomstående vill jag bara åka dit och fixa till allt. Just nu vill jag bara ge henne en kram, hålla henne sällskap och ge henne hopp. Hon är både i chock och känner sig inte så hoppfull.


Jag hoppas så innerligt att de båda klarar sig bra och att hon får ligga med dem i magen åtminstonde några veckor till.

UPPDATERING kl 10.50:Måste få skriva av mig, kan inte tänka på annat än syster. Det är helt sjukt det här, SÅ overkligt!
De har nu undersökt henne och syster har börjat öppna sig något och fosterhinnan buktar ut. De ska göra flödesmätning mellan moderkakan och barnen nu klockan 11.00. Om allt ser bra ut så får hon fortsätta att ligga stilla i sängen, om inte så kommer hon snittas idag. Hoppas verkligen att de vill vara kvar till 20.00 ikväll så hon hinner få sin andra kortisonspruta. Läste igår någonstans att man kan ta kortisonsprutorna med kortare intervall än 24 timmar, men att man vill undvika det.

Återkommer när jag vet mer.....känns som jag skulle kunna skriva en hel roman om alla känslor som rusar i kroppen just nu. Men ska försöka skingra tankarna på annat istället.

Min systers vatten har gått idag, v. 26+5

Medan jag nattade skruttis ringde min mobil, det var svågern som ringde. Min syster väntar tvillingar i v. 26+5. De var på väg till landet, dit vi skulle imorgon. Systers vatten har gått, jag vet dock ännu inte några detaljer och hur mycket. Tror inte hon hade några andra känningar.

Lite info som jag har skrivit om tidigare:
De barn som föds mellan vecka 23-28 (300 barn/år=0,3%) kallas för extremt för tidigt födda. Hälften av de som föds i v. 23 överlever och det är lungornas mognad som avgör. Åtta av tio barn som föds i v. 25 överlever. De som föds före vecka 29 har 70-80 chans att överleva.

Problemet är att en av tvillingar ligger -44% i tillväxten och väger ca 600g medans den andra väger ca 900g. Så hon går på kontroller varje vecka, ena veckan tittar dem på tillväxten och andra veckan (igår) tittade dem på flödet mellan barnen och moderkakan. Igår hade allt sett bra ut och idag går vattnet, men som sagt hur mycket vet jag inte. Ska nog ta och googla lite.....

Jag ber verkligen till gud att de små vill stanna kvar!

Syster med de två små för några veckor sen:

Gravid foto

Jag vill fota mig och älskling nu när vi bär på den lille. Vi gjorde aldrig det med skruttis och ångrar det idag. Jag tänkte först låna svågerns fotostudio och be någon ta kort men jag tror det inte blir så. Jag har en plan på vem jag ska kontakta, men måste få till lite ork först. Än så känns det inte så brådskande då vi "bara" är i vecka 26+0, men det kanske är bra att boka en tid. Så jag får ta tag i det där efter påsk.

Jag/vi har även planer på att gipsa magen, så det får bli en tripp till systers butik och inhandla lite material och en massa vasselin:)

För två år sen fotade jag min granne som väntade sitt andra barn. Första barnet var genom IVF, men denna kom till spontant vilket var total lycka för dem.

Mys i solen

Sitter just nu på altan, försöker stilla sammandragningarna jag haft större delen av dagen -går inget vidare. Men mysigt har jag och katten iallafall:)





Egentligen skulle jag haft denna dag att packa på då vi åker till landet i morgon, men det får jag lösa i kväll eller imorgon. I värsta fall får älskling packa min väska -frustrerande men inget att göra åt. Det finns värre saker i världen.

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 26+0 med förlossningstankar

Idag enligt min "ticker" är det 98 dagar kvar till beräknad förlossning. Om jag fick bestämma skulle jag vilja tidigare lägga det något, men det är inget jag kan rå på. Barnet kommer när det är moget och vill ut. Rätt frustrerande för en som har lite kontrollbehov. MEN jag måste nog säga ändå att jag känner mig rätt öppen över hur det kommer bli, trots att jag upplevde min första fölossning som jobbig så känner jag mig inte helt låst. Vilket är väldigt skönt.

Jag är så lättad att lever och gallproverna visade okej. Det ställer det hela i helt andra propotioner på något sätt. De krämpor jag har känns som en fjärt jämfört med om jag hade haft skyhöga värden. Skönt också att dem inte vill släppa mig, utan jag kommer få lämna blodprover varannan vecka så länge klådan inte blir värre....isådantfall blir det varje vecka. Min barnmorska sa (med glimten i ögat) att jag var nog den som hade störst mapp hos dem på MVC......kanske inte så konstigt med alla saker "jag har för mig".

Appropå det här med förlossningen, jag frågar varenda kotte som fött barn tidigare om hur deras andra förlossning har varit. De jag pratat med säger att det går mycket fortare. Jo, jag vet jag har nog skrivit om det här några gånger tidigare....men jag är inte färdigbearbetade.
Jag är totalt LIVRÄDD att inte hinna in till förlossningen, jag gråter och får panik varje gång jag har pratat om det och när vi pratar om det här hemma. Jag har dragit på att ringa till förlossningen och bett om mina journalanteckningar för att läsa igenom hur min första förlossning var (ur deras synsätt). Men igår tog jag tag i saken, så nu är de påväg till mig. Sen får vi se hur lång tid det tar för mig att öppna kuvertet och läsa igenom det. Jag försöker övertyga mig själv, att om jag läser denna så kanske jag kommer ändra uppfattningen till det bättre. Så jag kanske inte bör skjuta på det ändå.

Något som min kurator sa att jag skulle ta upp på anima/aurora samtalet var möjlighet till igångsättning. Eftersom jag födde på fyra timmar så tror hon att risken är stor att det kan gå på mycket kortare tid. Eftersom vi har en timme till sjukhus samt att vi måste hinna fixa barnvakt (som tur var har vi några att fråga...dock är det semestertider) så känns marginalen väldigt liten. Vi är tillsagda att åka in så fort vi känner något och när vi ringer förlossnignen ska vi berätta att jag hade en väldigt snabb första gångs förlossning och att jag önskar smärtlindring (typ EDA). Så det är något som jag ska ta upp med barnmorskan jag ska träffa på anima/aurora mottagningen.

SAMTIDIGT är det ju lite spännande att inte veta när barnet kommer. Dock så har rädslan övertag fortfarande, men kanske efter samtal med aurora/anima barnmorskan så blir skräcken mindre.

Sommaren 2004....jag och magen målade om vårt förra hus.
Med på kortet är vår tidigare hund (Jack Russel).
Skruttis är född i början av oktober.

Sista "gravid" kortet i v. 37+4, en vecka innan skruttis föddes.
Tycker magen ser väldigt fyrkantig ut:)

På morgonen, när vi åker till förlossningen. Observera mina otroligt vattenfyllda vader:) Jag fick låna älsklings strumpor då jag inte kom i mina egna. På detta kort stod älskling och stekte mina äggmackor, som jag inte ens rörde så vi fick slänga dem.

Några timmar gammal skruttis....

Jippi!!!!!

Proverna hade normaliserats...dock låg jag inte helt rätt ang. sköldkörteln. Men där håller jag på att höja dosen.

Dock ska jag kontrolleras varje till varannan vecka för att ha koll på gallsyran.


-Bloggat ifrån min Iphone.

Uppe med tuppen

Ställde klockan tidigt för att slippa stressa....ni vet sammandragningarna och stress går inte hand i hand för mig. Igår trodde jag återigen på riktigt att jag skulle föda. Så jag har lovat mig själv att inte stressa i onödan...eller göra mer fysiska kroppsrörelser än vad som är nödvändigt.

Trots att jag ställde väckarklockan tidigt så fick jag en personlig väckning av katten som stod och skrek i badrummet (badkaret). Han har en dålig ovana....när han vaknat för natten och känner sig redo för dagen så vill han gärna ha med resten av familjen upp. Varför han väljer att skrika från badet eller duschen tror jag beror på att han älskar leka med vattnet och vill gärna börja dagen med detta.

Det var bara att gå upp, kunde inte somna om. Är nog lite speedad inför läkarbesöket idag. Jag ignorerade kattens skrik i badkaret, men satte på duschen på nedervåningen. Så nu fick jag tyst på han. Nu är det bara att äta frukost, klä på sig och göra sig redo till läkarbesöket. Återkommer senare hur det gått.

Den skrikande katten:


-Bloggat ifrån min Iphone.

Uppdatering blodprov....

Frågade sköterskan idag vad det var för blodprover jag lämnade inför morgondagen:

-Njurar
-Lever
-Lungor
-Salter i blodet

Så nu är det 12 timmar kvar till läkarbesöket som säkert ger mig/oss lite mer info.

Efter sjukhusbesöket åkte jag till en barnaffär.....jag är helt såld på BabyBjörns babysitter. Den är för 0-2 år. Jag ville ha en redan när skruttis föddes. Men tycker den är så tokigt dyr och de begagnade jag hittat har varit så slitna.

Den kostar ca 1295:- Visst här slänger man ut mer pengar för en tens apparat (men den känns mer värda pengarna och kommer användas betydligt fler år). Sen har ju vi köpt jättefin spjälsäng och skötbord för 1500:-.....i relation till detta känns 1300:- för en babysitter jättemycket pengar.

Men drömma går ju. Dock kan vi ju börja med att se att den lille ens vill sitta i en sådan....det kanske är en bebis som vill bli buren jämt. Vill fotografera mig och maken också....men vågar inte ta tag i saken ännu. Vill se hur det går imorgon först.

Verkar grymt skön för barnet:



-Bloggat ifrån min Iphone.

Blodprov

Sitter på labbet....väntar på min tur för att lämna blodprover. Vad som ska tas vet jag inte. Vill att dagen går fort för imorgon är det dags för läkarbesöket -då vet jag förhoppningsvis mer vart jag befinner mig. Ser det bra ut eller inte?

-Bloggat ifrån min Iphone.

Riktigt söta jordgubbar.....