Hade ingen ork till att skriva ihop något om vår historia i helgen, hade önskat att jag gjorde det på de ofrivilliga barnlösas dag i lördags. Istället får ni något att bita i idag istället:)
Vår resa började 1999, alltså för 12 år sedan. Vi hade då varit i hop 1 år, bodde i vår köpta bostadsrätt samt ägde en gemensam hund sedan 1/2 år tillbaks -vi var säkra på att vi ville leva med varandra i resten av våra liv och på det berika vårt liv med ett barn.
Jag kommer ihåg att det var på sensommaren, i augusti som vi pratade om det men bestämde att jag slutar först i september med p-pillrena så vi hinner vänja oss vid tanken. Det skulle visa sig att vi fick 4.5 år på oss att vänja oss vid den tanken.
Vi satte igång, de första 8 månaderna fungerade bra men sen började jag må psykiskt dåligt och insåg att vi nog har lite problem. Eftersom det inte fanns några bloggar överhuvud taget på "den tiden" så höll jag till på Familjeliv i deras "svårt att få barn" forum -det var ett stort stöd, men inte i närheten av den som finns idag bland alla bloggar.
Efter 1 år började vi vår fertilitetsutredning, den drog ut på tiden och vi vände oss privat, men den läkaren var inte riktigt klok så vi återkom till landstinget. Resultatet visade att det var den manliga faktorn som var boven i dramat- för få spermier. Det visade sig även vara ca 1 års väntetid på IVF, men jag var glad för vi var på gång. Kort efter vi blev uppsatta på IVF väntelista ringde de från sjukhuset, det visade sig att vi skulle göra en IVF PGD (som innebär att man utför en vanlig IVF men innan man återför embryon så kollar man att de är friska och fria från den translokation min man är bärare av) och att vi hade möjlighet att gå före kön då de hade ett "projekt" ang. detta. Nu hade det gått ca 1 år och 8 månader och vi var på gång in i IVF karusellen, men då hände ett mirakel. Jag blev gravid på "naturlig" väg, men det slutade i missfall v. 6+1. Så det var bara att köra igång med IVF. Vi hann göra två IVF på raken, fick ut mellan 10-13 ägg -alla befruktades men de slutade att dela sig eller var sjuka i translokationen.
Efter 2 månader sedan vi avslutade vår 2:a IVF så blev vi gravida igen på "naturlig" väg och vi förstod ännu mindre än första gången det hände, men återigen slutade detta med missfall v. 5+2. Så vi körde igång med IVF nummer 3, där det blev samma utfall som de tidigare två -inga ägg att återföra.
Vi fick träffa läkaren som sa att vi säkert kunde bli gravida naturligt men han rekomenderade donatorinsemination eller adoption. Eftersom jag bara var 23 år så fick vi inte adoptera och maken ville inte genomföra en donatorinsemination (DI), så blev det ett dödläge och jag mådde fruktansvärt piss. Dock ändrade sig maken så efter ca 10 månader (aug 2003) så åkte vi till Danmark för en donatorinsemination -det var en jobbig resa dit, och efter 14 dagar så kom mensen.
Efter ca 6 månader sedan vi genomförde DI blev vi gravida igen på naturlig väg (?!), men denna gång fick jag aldrig något missfall utan vår dotter föddes 11 dagar för tidigt den 3 oktober 2004. Det var konstigt och märklig känsla, jag hade under graviditeten jobbat på som vanligt och inte lyssnat på kroppen. Efter förlossningen hade jag svårt att ta mig till vår skrutt....det skulle visa sig att det nästan tog 3 år innan jag förstod att jag hade en dotter och min man fick göra ett hästjobb. Jag började att jobba när hon var 4 månader och hade henne borta så mycket som möjligt, för jag ville orkade inte med henne. I efterhand har jag fått diagnosen förlossnignspsykos/förlossningsdepression som tydligen är mycket vanligare bland oss som lidit av ofrivillig barnlöshet. Men nu, vilket jag är evigt tacksam för så älskar jag henne över allt annat och jag kan aldrig strirra mig mätt på henne.
Under dessa tre år efter förlossningen förstod jag själv inte vad som hände, jag kände mig mer lycklig än jag varit på många år....trots det som hände mellan mig och skruttis. Jag var glad. En eftermiddag på försommaren 2007 skulle detta ta en totalomvändning. Min make kom hem och berättade att han hade cancer, testikelcancer och världen rasade samman. Någon dag efter blev det operation med cellgifter som följd, dock fick han en bra prognos. Men de få spermier som fanns sedan tidigare (ca 14 000miljoner krymptes till ca 7 000 miljoner -tydligen ska man ha ca 40 000 miljoner för att lyckas bli gravid spontant inom 1 år på egen väg).
Det var då det brast, jag kraschade hårdare än hårdast och jag blev sjukskriven i 1år med diagnosen utmattningsdepression /kris. Efter 1 år började jag ledsna, som jag har en tendens att göra på saker och ting. Jag var för frisk för att vara hemma på heltid (ansåg jag, vilket skulle visa sig vara helt fel) men för sjuk för att gå tillbaka till mitt jobb så jag såg min chans att börja plugga på högskolan. Jag tog tjänstledigt från arbetet, med fullt stöd från chefen som hade "bärt mig" till psykakuten dagen innan jag blev sjukskriven.
Augusti 2008 började jag min 3 åriga högskoleutbildning, första året var grymt -mina dagar bestod av depression, att sova, att äta och att försöka klara studierna (jag hade 50% underkänt i mina kurser). Efter ca 1,5-2 år var jag så pass frisk att jag var självgående, det skulle även visa sig att jag blev gravid i mars 2009 men återigen fick vi ett missfall i v. 5+1. Det var då, ca 4.5 år efter vi fått vår dotter som vi blev sugna på att sätta igång med försöka få barn igen. Vi köpte 3-pack på en privat klinik och i maj 2009 körde vi igång igen, fick många ägg men inga som delade sig till slutet för att föra in något.
I november 2009 igen så tyckte de övre makterna att det var dags igen att retas och förpesta livet lite till genom att slänga till en naturli graviditet som även denna slutade i missfall v. 6+3. Men den här var inte som dem andra, den här ville vara lite mer grönjävlig än tidigare och lät oss tro i 10 veckor att vi skulle få behålla barnet så det blev skrapning.
Bom och bang, här någonstans i november 2009 föll maken som en fura, nu orkade varken hans psyke eller kropp med något mer. Han blev så sjuk att han inte kom utanför dörren, blev sjukskriven trots socialstyrelsens rekomendation att fortsätta jobba. Diagnos "panikångest", han gick ned 10 kg på en vecka, hela vår vardag kastades omkull igen då han inte kunde vara ensam, kunde inte handla mat, kunde inte träffa folk utan att han trodde han skulle dö. Men han har kämpat ska gudarna veta, så efter några månader började han jobba igen och nu är han helt på banan igen, dock med några skavanker som han kommer få jobba med hela livet (likt en själv).
Vi hade skrivit avtal med kliniken att inom 18 månader från vår första IVF skulle vi ha genomfört allla våra behandlingar. Efter ca 1 år ringde vi och bad om att få utöka denna tid då vi kände oss inte alls redo att hoppa upp på tåget igen, vi hade ingen ork eller energi mer än att låta vardagen rulla på.
Det är nyligen, i april 2011 som vi gjorde vårt 2:a privata försök. Det är det första försöket där vi har fått tillbaka ett embryo och jag var överlycklig, men det visade sig inte fästa och mensen kom efter ca 15 dagar. Som vanligt under dessa behandlingar så känns det som livet rasar samman och man mår mer än piss.
Så nu befinner vi oss här, efter 12 år fria från p-piller, 4 missfall, 1 misslyckad donatorinsemination, 4 misslyckade IVF, två sjukskrivningar och en 6 årig dotter försöker vi hitta nya krafter till ett 6:e IVF (3:e privat). När det blir av vet vi inte, kanske i augusti, senare i höst eller absolut senast efter nyår.
