Cykelförråd

Nu har vi i cykelförrådet bytt ut gruset mot de plattor som vi hade där vi nu bygger trädäck.

Det blev super:

Innan:

Klart!

-Bloggat ifrån min Iphone.

V. 26+6 med både ångest, trötthet och trädgårdsbygge

Usch, har inte sovit något bra i natt. Vaknat många gånger och tänker bara på de små på sjukhuset. Det är skit tufft känslomässigt just nu, man är som i ett vakum och vet varken ute eller in. Tänk då hur det är för syster och svåger. Har en oro i kroppen som inte vill försvinna.

Även ifall jag tidigare jobbat med föräldrapenning/tillfällig föräldrapenning på Försäkringskassan så fick jag ringa dit och höra mig för vilka regler som gäller. Helt plötsligt, när det gäller en själv / ens anhörig så blir man nollställd. Konstigt det där:) Så nu har jag levererat mina uppgifter till syster och anmält tfp till dem. Känns otroligt skönt att kunna hjälpa till.

Lillkillen ligger och ser film på tv och "storbarnen" är ute med älskling i trädgården. Det vibrerar och låter för fullt just nu, de gräver och svärfar är och hämtar virke till altanen som ska påbörjas idag. Jag är så imponerad vad duktiga dem är -själv har man mindre koll. På ett sätt är det skönt att det händer mycket nu runtomkring -det skingrar tankar. Men jag vet att när det finns en säker prognos att barnen överlever och trädgården samt altan är klar. När älskling åker till jobbet och skruttis till skolan och det bara är jag och katten hemma, då kommer jag ligga i ren utmattning. För just nu kör jag på adrenalin -jag känner hur varenda muskel arbetar och hur stela dem är.


Bilder från innan påsk:

Vår rondell, jordhög, el är dragen runtomkring på tomten samt en av grävmaskinerna.

Ledsen...

Pratade med svågern i kväll. Det var ett tungt samtal känslomässigt. Han har fått besöksförbud då han fått munsår, vilket var jättetungt för dem båda. Det har varit fysiskt och psykiskt jobbigt för syster idag. Hon fick träffa barnen för första gången. Fick nyligen kort där hon jämförde sin hand med dem -de är SÅ små. Nappen såg ut att ta upp större delen av ansiktet och händerna är inte större än en kapsyl. Den store har "lagt av" vid två tillfällen och den lille har ännu hämtat sig bäst. Det är läkare/barnmorskor med dem hela tiden. De får blodplasma och den stora behövde fett (olivolja) genom sonden. De är tillväxthämmade, alltså mindre än vad de ska vara i v. 27. Men deras hjärnor och lungor såg bra ut, de har inte fått några inre blödningar. Dock svarar de inte fullt ut på medicinen som ska göra att lungorna mognar...vilket jag förstår är A och O. Dem mår inte så bra när de är där och petar så de har fått vila två timmar idag.

Allt känns så skört! Om en timme kan det se helt annorlunda ut.

Räknade lite på dagarna...det skulle vara som idag vattnet skulle gå för mig...om jag var i systers situation och på fredag skulle jag föda. Det är så svårt att förstå och jag känner mig förtvivlad att dem tvingas gå igenom det här.

Nä, nu ska jag sova för imorgon bitti kommer både snickare och "grävare". Det är skönt att älskling har semester den här veckan nu när systers killar bor hos oss. Han är så otroligt bra med barn!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Jag = moster!!

Nu har det börjat lugna sig lite, barnen ligger framför tv`n....tror det är Björnbröder. Maken tar ett välförtjänt bad och jag satt mig framför datorn. Snart dags för varm choklad och smörgås innan läggdags.

Jag har nu blivit moster för femte och sjätte gången. Det var som de redan visste två töser. Namnet väljer jag att inte skriva ut men de vägde....med en viss korrigering då jag inte minns helt 750g och 960g. När de kom till världen hade de bra hjärtljud och lungorna var okej.

Syster hade haft sammandragningar sedan halv tre i natt. Hon fick först en Brickanyl tablett och sedan en till, för att försöka lugna ner värkarna. En undersökning gjordes och hon var öppen 5 cm samt att man kände en av tjejernas hand. Läkare kom in och det beslutades att om 15 minuter blir det snitt. Det var då syster ringde svågern, i lite panik. De "hann" inte sätta nål i ryggen så hon blev sövd. Svågern hann precis in när de skulle lägga snittet, som enligt syster blev jättefint och långt ner.

Barnen ligger nu med slangar/respirator och svågern, när jag pratat med syster tidigare idag hade fått känna på en av tjejernas fot. Dock hade inte hon fått se dem ordentligt då hon inte hade fått gå upp efter operationen. Det var underbart att få prata med syster efter allt, hon var fortfarande lite groggy och mycket hes. Hon känner en sorg, vilket jag kan förstå. De har fått ett familjerum så svågern kan också sova där, men han får ingen mat så de skulle göra upp någon plan. Jag sa att vi kommer gärna in med matlådor till honom så vi får se hur det blir.

Nu tar de timme för timme, sen blir det troligen dag för dag tills allt har stabiliserats och dem stadigt blir bättre och mognare/starkare. Vi hoppas på att inga komplikationer tillstöter. Syster sa att när det började pipa om dem (töserna) så ville hon därifrån på en gång, vill inte se och höra då hon får "panik". Jag kan inte ens föreställa mig om hur det skulle kännas att ligga där med allt hon/de varit med om. Men jag är glad att det är hennes personlighet och inte min som ligger där, hon är "tuff och hård". Själv skulle jag troligen vara "skör och liten". Eller så blir man så, man blir tvungen att finna sig i det och acceptera läget. Som utomstående och själv gravid fem dagar efter (v. 26+4) så känner man sig så otroligt påverkad av hela situationen. För första gången har jag sätt på nära håll hur skört och snabbt allt kan ändras och man har inte en suck att påverka. Ibland kommer känslan, "det kunde ju lika gärna vara jag som låg där", iförsig så bar hon på enäggstvillingar vilket har mycket större risker än en singelgraviditet.

Hon har dock inte haft en enda komplikation, hon har jobba heltid hela tiden och kör på i vanlig takt. Sammandragningar har hon aldrig haft, jo hon hade svårt att sova på nätterna och ta upp grejjer från golvet för att magen var i vägen. Men annars fullt "funktionsduglig" och helt plötsligt går vattnet och allt sätts igång -jag kan riktigt inte smälta det och förstå allt som har hänt.

Därför är det så skönt att skriva av sig allt på bloggen, prata med dem närmaste. Jag har även haft kontakt med en ytlig bekant via FB som själv för tio år sedan födde tvillingar på exakt samma dag som syster (v. 27+2). Det har varit otroligt värdefullt och tryggt, hon har kunnat förmedla hur syster och svåger känner och vilket stöd de behöver.

Nä, nu är det nog dags att trippa (läs vagga) ut i köket och fixa lite kvällsmat.

Dags för kejsarsnitt...

Nu ligger syster på operationsbordet...dags för snitt. Hon hann till v. 27+2. Sönerna sov hemma med svågern i natt...svågern hade besöksförbud igår då han blivit förkyld.

Han ringde i morse, berättade att syster börjat få sammandragningar. Planeringen var att vi skulle äta lunch hos mina föräldrar, sen skulle pojkarna följa med oss hem och sova några nätter. Efter en stund ringde svågern upp och berättade att "om en kvart snittas hon". Så det blev en snabb packning av deras/hans kläder och en snabb avlämning med barnen hos oss. Jag tror inte han hann in till sjukhuset, men dem gör ju vad som är bäst för barnen i magen.

Hoppas verkligen att de båda klarar sig och inte blir några skador som påverkar dem negativt i livet.

-Bloggat ifrån min Iphone.

God Morgon!

Jag vaknar utan yrsel -jippi! Jag är glad att jag inte hört av syster i natt, att det har satts igång.

Idag blir det till att storhandla och hoppas på att min rygg håller för det. Om inte så har min Tens apparat kommit hem *thijo* som jag kan använda. Skönt att kunna fylla kylen, den ekar tomt och jag får alltid lite panik när det är så. Känns så ohemtrevligt.

Dagens outfit -mys rakt igenom (som alltid just nu:))



Frukostdags (havregrynsgröt):


-Bloggat ifrån min Iphone.

Äckelvarning och uppdatering

Börjar med att skriva att läget för syster är lugnt. Hon har varit fastande idag, utfall det skulle bli snitt idag. Men har inte haft några direkta sammandragningar, så hon trodde inte att det skulle hända något i natt.

Äckelvarning!
Dagen började okej, tankspridd men det är väl inte så konstigt. Efter att älskling och skruttan åkte till kalaset smällde en enorm yrsel till. Jag fick stödja mig på möbler när jag gick, tänkte att det är säkert för att jag inte ätit lunch. Plötsligt får jag svimningskänsla...ni vet sådär så det pirrar i huvudet och kroppen och man får en konstig syn som försvinner emellanåt.

Nu till det mindre trevliga. Plötsligt när jag befinner mig i vardagsrummet kissar jag på mig och efter börjar jag kaskad kräkas. Hann inte till toan utan spyerna hamna lite varstans. Sen var det bara att gå och vila. Har nu legat i sängen i fem timmar. Yrseln vill inte ge med sig så det blir nog en kväll i soffan idag.

Jag chansar på stress....

-Bloggat ifrån min Iphone.

Förlossningen tur och retur....

...men inte för min syster utan för oss. Allt såg bra ut, vi tror att det beror på stressen som kom i samband med allt hände med vattenavgången och allt.

Jag har inte hört hur det gått för syster efter de tog bort droppet för att hämma värkarna. Fördelen är att hon varit varksvag på hennes tidigare två förlossningar...så jag hoppas att det kan vara till fördel nu. Men ställer in mig på att senast torsdag snittas hon, så varje dag de vill vara kvar i magen är bra.

Eftersom det inte blev någon resa till landet igår så fick skruttis välja middag..blev mat på pizzeria. Blev rätt sent då barnen skulle gå påskkärring i området. Så när vi sitter på pizzerian, vid 19.30 så började jag känna regelbundna sammandragningar/förvärkar. När vi kom hem lite senare klockade jag dem i 70 min och de kom 2-4 stycken under 10 minuter. Vi ringde förlossningen, förklarade hur de kändes. Som ni vet har jag ju haft sammandragningar, och de blir kraftigare och kraftigare. Men dessa var helt annat, de tröck neråt och var i nedre delen av magen (normalt har jag hela magen) och så så fick jag molande värk i ryggen samtidigt. De ville att jag skulle komma in för att utesluta UVI och att livmodertappen/munnen inte påverkades negativt. Jag berättade om systers situation och trodde själv att det kunde bero på detta. Men de ville att jag skulle ta en sväng in. Skruttis hade precis somnat i soffan, men hon vaknade på ett ryck och förstod läget.

Så vi packade in oss i bilen, körde kosan mot sjukhuset. Normalt sätt tar det ca 1 tim från dörr till dörr, men det var ingen trafik så vi var inne på 35-40 minuter. Jag fick ligga med CTG och blev undersökt. Allt såg bra ut och vi släpptes hem, om vi skulle känna några förändringar skulle vi ringa till dem igen. Väl hemma, somnade vi och idag känns det bättre. Men sammandragningarna är kraftiga, tänk hur kroppen reagerar på olika känslor.

Jag läste på Toncis blogg hur hon känner inför denna graviditet, hon tog orden ur min mun. Jag kunde inte beskriva det bättre själv. Att inte våga riktigt släppa taget och förlita sig på att det blir ett barn i slutändan. Jag tar emot gratulationer och är stolt över magen som växer, men jag pratar gärna inte om det kommande barnet och vågar inte riktigt drömma och se in i framtiden hur det kommer se ut. Ibland kommer stunder där en dröm kan komma in, men blir rädd och slår bort den. Barnvagnen står fortfarande nerpackad och babyskyddet lika så. Men det går ju fort att plocka upp det, om det nu skulle behövas. Det praktiska är klara, men känslorna är inte riktigt med. Många frågar om namn och så....men jag vet inte. Orkar och vågar inte fantisera om det. Man har ju ändå några veckor på sig att bestämma sig efter förlossningen.

Jag känner dock en längtan till sommaren, för att se om det kommer ett barn och för att slippa vara gravid. Okej, nu är det säkert många som blir galna, men jag är verkligen inte en person som ska vara gravid. Mår inte bra någonstans av det, varken fysiskt eller psykisk. Önskade att det fanns möjlighet att få köpa ett barn utan långa köer och allt för dyrt.
Nä, idag ska jag försöka få något gjort. Älskling och skruttis ska på kalaset som vi tidigare avobokat eftersom vi skulle vara på landet, men jag avböjde och stannar hemma. Orkar inte riktigt svara på alla frågor om syster och en av personerna som är på kalaset har jämt en så himla massa åsikter hit och dit, kände idag att jag inte fixar det. Tankarna fladdrar hej vilt och tårarna strömmar ner för kinderna emellanåt. Men det väl bara att låta det vara, det ska väl ur mig. Är glad för Saras skull att hon får permession över påsken. Jag hoppas också att syster och svåger kan få lite påskmat på förlossningen:).

Ledsen och orolig

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tänka eller hur jag ska agera. Det hela känns så absurt och jag....ja, jag vet faktiskt inte. Det går inte formulera med ord. Samtidigt som jag hoppas på det bästa så förbereder man sig ändå på det värsta. Det måste bara gå bra för dem!

Fick en uppdatering där flödet och hjärtljuden såg bra ut. Det finns nästan inget fostervatten kvar så de ligger för tillfället som i gladpack.Kortisonspruta tas ikväll och imorgon bitti tar de bort  de värkhämmande droppen. Sätter värkarna igång blir det snitt, annars avvaktar man dag för dag då varje timme är värdefull. Men max 1 vecka, sedan snittas hon.

De har fått info från en neo läkare och spannet är stort, allt ifrån att de inte klarar sig till att det går bra resten av livet. Mest kritiskt är det för den lille av den som väger ca 600g.

Ja, som ni säkert förstår är ovissheten stor och det är just ovissheten som är det värsta. Som utomstående känner jag mig så otroligt maktlös, antagligen gör även syster och svåger det. Nu hänger det på hur hennes kropp reagerar och agerar när droppet tas bort imorgon.

Uppdatering av vattenavgången

Natten har varit för jäklig för oss alla berörda tror jag, vad maktlös och frustrerad man känner sig. Tänkte skriva lite om hur det har gått för syster och hennes små bebisar.

Igår när de var på väg till landet så gick vattnet kl: 19.30, precis när de skulle käka på hamburgerresturang. Hon bär enäggstvillingar och är idag i v. 26+6. De åkte till närmaste sjukhus och därifrån blev det ambulans med syren och blåljus till större sjukhus närmare där de bor. Innan hon åkte fick hon antibiotika, kortison (för lungornas mognad) samt värkstillande dropp. De var framme ca 22.30 och hon hade inte öppnat sig något, hjärtljuden på barnen var bra. Hon har fått lämna olika odlingar och blodprov och vid 2.30 var de klara. Svågern fick åka hem och sova då det var fullt på förlossningen samt att hon delade rum.


Nu har hon fått order om att ligga prick stilla i sängen, kissa får hon göra i ett becken (osäker på om det stavas så). Läkarna vill absolut inte att förlossningen ska starta innan 20.00 i kväll då hon ska få sin andra kortisonspruta. Hon sa att det börjar kännas i kroppen.


Både jag och min andra syster googlade en hel del igår, någonstans läste jag att 75% av dem som har fått tidig vattenavgång födde barnet inom 1 vecka. Så om vi vänder på det så är det ändå 25% chans att de vill stanna kvar längre. Hon kommer säkerligen få bli inlagd tills de föds och vad jag förstår så förlöser man i v. 34+0 oavsett om hon har infektion eller inte. Man anser då att barnen är så pass "färdiga" och man vill inte riskera en infektion. Jag kände mig ändå hoppfull när jag googlade, det verkar som att de flesta barnen överlever men man vet inte vilka funktionshinder som kan dyka upp. Det jobbiga nu är nog ovissheten och sedan sjukhusvistelsen. Om de föder så pass tidigt, så blir det en tuff resa för dem. MEN dem har många runt omkring sig som kommer ställa upp och hjälpa dem med deras tidigare två söner.


Det är svårt att beskriva hur man känner sig. Eftersom vi är nära i tiden (skiljer fem dagar mellan våra beräknade förlossningar) så känns det läskigt jobbigt att hamna i deras situation. Som utomstående vill jag bara åka dit och fixa till allt. Just nu vill jag bara ge henne en kram, hålla henne sällskap och ge henne hopp. Hon är både i chock och känner sig inte så hoppfull.


Jag hoppas så innerligt att de båda klarar sig bra och att hon får ligga med dem i magen åtminstonde några veckor till.

UPPDATERING kl 10.50:Måste få skriva av mig, kan inte tänka på annat än syster. Det är helt sjukt det här, SÅ overkligt!
De har nu undersökt henne och syster har börjat öppna sig något och fosterhinnan buktar ut. De ska göra flödesmätning mellan moderkakan och barnen nu klockan 11.00. Om allt ser bra ut så får hon fortsätta att ligga stilla i sängen, om inte så kommer hon snittas idag. Hoppas verkligen att de vill vara kvar till 20.00 ikväll så hon hinner få sin andra kortisonspruta. Läste igår någonstans att man kan ta kortisonsprutorna med kortare intervall än 24 timmar, men att man vill undvika det.

Återkommer när jag vet mer.....känns som jag skulle kunna skriva en hel roman om alla känslor som rusar i kroppen just nu. Men ska försöka skingra tankarna på annat istället.

Min systers vatten har gått idag, v. 26+5

Medan jag nattade skruttis ringde min mobil, det var svågern som ringde. Min syster väntar tvillingar i v. 26+5. De var på väg till landet, dit vi skulle imorgon. Systers vatten har gått, jag vet dock ännu inte några detaljer och hur mycket. Tror inte hon hade några andra känningar.

Lite info som jag har skrivit om tidigare:
De barn som föds mellan vecka 23-28 (300 barn/år=0,3%) kallas för extremt för tidigt födda. Hälften av de som föds i v. 23 överlever och det är lungornas mognad som avgör. Åtta av tio barn som föds i v. 25 överlever. De som föds före vecka 29 har 70-80 chans att överleva.

Problemet är att en av tvillingar ligger -44% i tillväxten och väger ca 600g medans den andra väger ca 900g. Så hon går på kontroller varje vecka, ena veckan tittar dem på tillväxten och andra veckan (igår) tittade dem på flödet mellan barnen och moderkakan. Igår hade allt sett bra ut och idag går vattnet, men som sagt hur mycket vet jag inte. Ska nog ta och googla lite.....

Jag ber verkligen till gud att de små vill stanna kvar!

Syster med de två små för några veckor sen:

Gravid foto

Jag vill fota mig och älskling nu när vi bär på den lille. Vi gjorde aldrig det med skruttis och ångrar det idag. Jag tänkte först låna svågerns fotostudio och be någon ta kort men jag tror det inte blir så. Jag har en plan på vem jag ska kontakta, men måste få till lite ork först. Än så känns det inte så brådskande då vi "bara" är i vecka 26+0, men det kanske är bra att boka en tid. Så jag får ta tag i det där efter påsk.

Jag/vi har även planer på att gipsa magen, så det får bli en tripp till systers butik och inhandla lite material och en massa vasselin:)

För två år sen fotade jag min granne som väntade sitt andra barn. Första barnet var genom IVF, men denna kom till spontant vilket var total lycka för dem.

Mys i solen

Sitter just nu på altan, försöker stilla sammandragningarna jag haft större delen av dagen -går inget vidare. Men mysigt har jag och katten iallafall:)





Egentligen skulle jag haft denna dag att packa på då vi åker till landet i morgon, men det får jag lösa i kväll eller imorgon. I värsta fall får älskling packa min väska -frustrerande men inget att göra åt. Det finns värre saker i världen.

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 26+0 med förlossningstankar

Idag enligt min "ticker" är det 98 dagar kvar till beräknad förlossning. Om jag fick bestämma skulle jag vilja tidigare lägga det något, men det är inget jag kan rå på. Barnet kommer när det är moget och vill ut. Rätt frustrerande för en som har lite kontrollbehov. MEN jag måste nog säga ändå att jag känner mig rätt öppen över hur det kommer bli, trots att jag upplevde min första fölossning som jobbig så känner jag mig inte helt låst. Vilket är väldigt skönt.

Jag är så lättad att lever och gallproverna visade okej. Det ställer det hela i helt andra propotioner på något sätt. De krämpor jag har känns som en fjärt jämfört med om jag hade haft skyhöga värden. Skönt också att dem inte vill släppa mig, utan jag kommer få lämna blodprover varannan vecka så länge klådan inte blir värre....isådantfall blir det varje vecka. Min barnmorska sa (med glimten i ögat) att jag var nog den som hade störst mapp hos dem på MVC......kanske inte så konstigt med alla saker "jag har för mig".

Appropå det här med förlossningen, jag frågar varenda kotte som fött barn tidigare om hur deras andra förlossning har varit. De jag pratat med säger att det går mycket fortare. Jo, jag vet jag har nog skrivit om det här några gånger tidigare....men jag är inte färdigbearbetade.
Jag är totalt LIVRÄDD att inte hinna in till förlossningen, jag gråter och får panik varje gång jag har pratat om det och när vi pratar om det här hemma. Jag har dragit på att ringa till förlossningen och bett om mina journalanteckningar för att läsa igenom hur min första förlossning var (ur deras synsätt). Men igår tog jag tag i saken, så nu är de påväg till mig. Sen får vi se hur lång tid det tar för mig att öppna kuvertet och läsa igenom det. Jag försöker övertyga mig själv, att om jag läser denna så kanske jag kommer ändra uppfattningen till det bättre. Så jag kanske inte bör skjuta på det ändå.

Något som min kurator sa att jag skulle ta upp på anima/aurora samtalet var möjlighet till igångsättning. Eftersom jag födde på fyra timmar så tror hon att risken är stor att det kan gå på mycket kortare tid. Eftersom vi har en timme till sjukhus samt att vi måste hinna fixa barnvakt (som tur var har vi några att fråga...dock är det semestertider) så känns marginalen väldigt liten. Vi är tillsagda att åka in så fort vi känner något och när vi ringer förlossnignen ska vi berätta att jag hade en väldigt snabb första gångs förlossning och att jag önskar smärtlindring (typ EDA). Så det är något som jag ska ta upp med barnmorskan jag ska träffa på anima/aurora mottagningen.

SAMTIDIGT är det ju lite spännande att inte veta när barnet kommer. Dock så har rädslan övertag fortfarande, men kanske efter samtal med aurora/anima barnmorskan så blir skräcken mindre.

Sommaren 2004....jag och magen målade om vårt förra hus.
Med på kortet är vår tidigare hund (Jack Russel).
Skruttis är född i början av oktober.

Sista "gravid" kortet i v. 37+4, en vecka innan skruttis föddes.
Tycker magen ser väldigt fyrkantig ut:)

På morgonen, när vi åker till förlossningen. Observera mina otroligt vattenfyllda vader:) Jag fick låna älsklings strumpor då jag inte kom i mina egna. På detta kort stod älskling och stekte mina äggmackor, som jag inte ens rörde så vi fick slänga dem.

Några timmar gammal skruttis....