Sitter i skolan och läser en kurslitteratur på 550 engelska sidor. Kände att jag behöver en brake. Har lite på hjärtat som jag vill skriva av mig, det var länge sen så det ska bli skönt.
Vaknade i morse av panik, det gjorde ont i både hjärta och mage. Är så rädd att vi aldrig kommer att få fler barn. Jag försöker ha inställningen att det kommer att lösa sig, vi kommer att få ett syskon till skruttan och det har alltid gjort mig lugn och stabil de senaste året. Men just nu finns en enorm rädsla som gör det svårt att andas, jag kan inte riktigt tänka och är inte logisk någonstans. Jag undra: vad var det som hände? varför tänker jag såhär? Är det ensamheten i min lilla lägenhet eller är det för att jag har fått distans till allt vad familjelivet innebär. Eller är det bara min regelrättiga PMS som sätter in som alltid ställer till det i huvudet på mig.
En av anledningarna till varför jag går ner i vikt är att det ska bli lättare för mig att om vi skulle ha turen att något ägg kan återföras, att ägget lättare kan fästa i mig och att missfallsrisken minskar. Nu när jag är på väg till min målvikt, och jag märker att det går riktigt bra så kanske jag blir rädd. Rädd att vi ska köra igång med hela processen igen, med både förväntan och av erfarenhet misslyckanden. Kanske är det skönt att veta att vi har dem där 3 IVF som ligger och väntar på oss, så länge dem finns där så finns det hopp. Hopp om en familj som består av 4 personer.
Jag vill så att det inte blir några "ja, ja, men hon har iallafall ett barn" poängtera att jag är inte missnöjd med den familj jag har som består av mig, min kära make och vår älskade skrutta. Jag är så himla tacksam över att vi faktiskt har fått vår lilla tjej. Om vi inte skulle få ett barn till så kommer jag vara lycklig ändå. Men någonstans långt därinne i mig så har jag en längtan om den där kompletta lilla familjen. Redan i tonåren drömde jag om en STOR familj...typ 4-5 barn, om jag hade den make jag hade redan då skulle jag velat sätta igång. Redan efter ett år, vid 20 års åldern när jag träffade min prins "satte vi igång" med barnverkstan, och under alla dem har åren har jag verkligen kämpat och fått acceptera att det blir nog inte den där stora familjen jag alltid drömt om. Det kan svida till en idag, men tänker då på allt fint jag har runtomkring mig och det hjälper.
Hoppet finns fortfarande kvar, och jag vet att på ett eller annat sätt kommer vi få vårt efterlängtade syskon. Men hoppet är idag MYCKET mindre till min förtvivlan. Min uppgift idag förutom att bota min kommande migrän är att mantra för mig själv, "du kan inte påverka något som inte finns idag, var glad och lycklig åt det du har"
- Posted using BlogPress from my iPhone
Tack för ditt stöd!! :)
SvaraRaderaVad menar du med att äggen "går tillbaka", kan det ha hänt mig? med tanke på att jag hade fler äggblåsor vid ul än vid äggplock.
Kram!
Får väl se vad dom säger sedan.
SvaraRaderaVad duktig du är med din viktnedgång! Vart hittar du motivationen? Hejaheja! :)
kram!!
Jag tror att dina tankar kommer nu då du har mer tid att tänka, när du är i din lägenhet och har pauser mellan pluggningen. Samtidigt så spelar det ju in att du kommer närmare och närmare ditt mål med vikten.
SvaraRaderaJag tror absolut på att det kan vara bra att gå ner i vikt innan man gör nåt nytt försök. Jag gick ner några kg innan vårat senaste fet och det lyckades. Så vikten har nog större betydelse än vad man tror.
Många kramar till dig
Förstår dig så väl. Jag drömde också om den stora familjen med minst två barn, gärna tre. Tror att tankarna blir mer påtagliga när du är ifrån din familj.
SvaraRaderaMenopur använde vi på vår andra IVF, det genererar inte alltid fler ägg men oftast ägg av bättre kvalitet. Och minsann, det blev ju en Elvin:o)
Håller tummarna som fasen för er vännen!!
Kram!