Läkaren började med att fråga hur vi ställer oss till om fostret/barnet är bärare av translokation 13. Vi har tidigare pratat om det och var eniga om att avbryta graviditeten men att vi har svårt att ställa oss till om barnet hade tecken på down syndrom etc. Han ställde medicinska frågor som om jag hade blödit något tidigare eller haft något avvikande beteende på kroppen.
Tanken var att vi skulle iscensätta en ultraljudsundersökning samtidigt som fotografen tog några bilder, men läkaren började mäta kroppsdelarna på en gång. Jag tyckte det kändes helt naturligt och fotografen var så proffsig så jag märkte knappt att hon var där, förutom att det brann av lite blixtrar här och där. Jag var så fokuserad på att se den lille på skärmen, så jag såg nog lite sur ut på korten:). Efter en kort stund smet hon iväg och vi blev ensamma kvar med läkaren. Han berättade väldigt utförligt vad han såg och visade alla saker han mätte, så som lungor, hjärta och alla fyra kamrar, blodflödet till och från alla möjliga ställen, lårbene etc.. Han kollade hjärnan och parametrar som mun, fingrar och fötter etc. En del saker visste inte ens jag själv att jag har. Efter varje del så berättade han att det såg bra ut och såg inget avvikande. Dock är vi medvetna om att en och annan kan smita emellan och visa sig vara sjukt ändå. Han tyckte det inte fanns någon anledning att vara orolig utifrån det han såg och något fostervattenprov var inte nödvändigt, som han uttryckte sig "jag skulle bli väldigt förvånad om barnet visade sig vara bärande av tranlokationen". Han baserade det på tidigare KUB test och den undersökning som gjordes idag.
Under ultraljudsundersökningen låg jag och spände benen och tårarna bara rann, vid ett tillfälle ville jag bara hulka som ett litet barn. Men jag höll emot. Efter, när vi satt och prata så var jag så glad och lättad. Vi ringde runt några samtal i bilen på vägen hem. Periodvis satt vi och pratade på, älskling började fundera på namn och jag saker som jag skulle vilja handla sen. För att i andra stund sitta helt tysta för oss själva.
När jag kom hem så släpade jag mig till soffan, där jag legat hela dagen. Jag har fått någon nerv i kläm i benet/vid rumpan så jag kan inte gå framlänges....jag går just för tillfället baklänges. Tur nog ska jag till sjukgymnasten imorgon:). Till en början var jag helt upprymd och lyckan var verkligen total, tårar rann hej vilt. Efter ett tag blev jag helt slut, musten gick ur mig och det är därför jag inte har formulerat något inlägg förräns nu.
Här har vi vår lilla bebis som är beräknad till den 10 juli 2012:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar