Onsdag -min vägningsdag

Om min vikt

Usch, vad jag inte vill ställa mig på viktväktarnas våg i kväll. Enligt min våg hemma hade jag igår gått upp till 94,5kg vilket innebär +4,1kg på vågen......idag vägde jag "bara" 93,8kg vilket innebär +3,4kg.

Usch, usch, usch.......men inser att för att nå min målvikt så bör jag gå, och jag bör hålla mig till programmet som i sin helhet inte finns något fel på. Det är bara mina egna knasigheter som ställer till det, och jag har nu fått en hård läxa att det är ju bara jag själv som kan styra vad jag proppar i mig och ingen annan.

Nu vill jag hålla mig inom ramen till nästa "paus" som får bli till sommarsemestern, dock vill jag aldrig mer gå upp 4 kg på två veckor -målet är att under sommare iallafall stå stilla på vågen.

Om min terapi

Igår på tåget påväg till min föreläsning fick jag en uppenbarelse som gjorde att jag ringde till min terapeut och frågade om en tid samma dag -vilket inte var något problem. Som jag har skrivit tidigare om att jag inte kände något alls inför att makens bror och fru har fått en liten dotter....som är en kopia av vår skrutta (har inte sätt henne själv, men har hört från flera andra).

Iförrgår brast det i hela kroppen och igår kände jag bara att jag behövde hjälp och klarhet. När jag satt i den röda fotöljen hos terapeuten kom det fram att jag är livrädd att träffa denna lilla flicka för att jag är rädd att uppleva min förlossningspsykos som jag gick igenom vid skruttans födelse. Jag har kvävt mina känslor och inte bearbetat det jag har varit med om. Och nu när en kopia av skruttan kommit till världen så förknippar jag det med min egna rädsla.

Så om jag får psykbryt när jag träffar den lilla flickan så får jag, får väl bara förklara läget helt enkelt. Nu efter en lång tids terapi så har jag kommit väldigt nära mig själv, signaler blir väldigt tydliga i mig när inte något står rätt till -det är väldigt läskigt men jag kan inte sluta att faschineras av detta fenomen som händer mig.

Det har gått så långt inom mig, rädslan för depression, förlossningen att jag har i hemlighet, i hemlighet även för mig själv mer och mer övertalat mig att jag själv inte vill ha några barn. För jag är rädd att allt elände för oss blossar upp igen. Till tröst får jag lite på min terapeut -att när jag är "hel och i balans med mig själv" så kommer den känslan att försvinna. Jag kan inte mer än att lita på dem orden.

Oj, vilket djupt prat det blev från min sida nu.....ops...dags att springa till föreläsningen.