Ångestladdad, sliten och ledsen -det är vad jag är just nu. Känns som jag pluggar ihjäl mig just nu....fast det räcker ändå inte till. Känns absolut inte som att det är läge att jobba långpass både lördag och söndag denna helg. Jag och maken diskuterar om vardagliga sysslor men vi pratar inte samma språk. Allt bara klibbar sig fast på mig och jag får ingen som helst luft.
Varför ska jag alltid krångla till mitt liv när jag äntligen börjar komma i fas? Varför ska jag alltid ta på mig så förbaskat mycket? Varför står jag aldrig på mig tillräckligt mycket? Varför kan jag aldrig bara stanna upp och njuta? Vad flyr jag ifrån? Vad är jag rädd för?
Frågor som gnager och maler inom mig, och hur mycket jag än vrider och vänder på dem så finner jag inget svar.
Tänk att få vara så här liten igen, så bekymmerslös och liten.
På bilden =vår lilla "brottare" för snart 6 år sedan i sin farmors famn!
Pinglan - kanske vi kan boka in en fika och prata lite? Om du har tid och möjlighet, vet inte hur du är i stan nästa vecka? Bara om du vill så lyssnar jag gärna. Eller ja, kanske en tjejkväll? Eller veckan därpå.
SvaraRaderaKram ♥
Usch, låter jobbigt. Försök att tänka på dig själv så mycket det går och stanna upp och njut som du själv skriver.
SvaraRaderaKramar
Ta ett djupt andetag och försök slappna av! Det ordnar sig!! Varm kram :0)
SvaraRadera