Ruvardag 4

Det har hunnit med att bli eftermiddag, vad har jag gjort då? Inte mycket, handlat lite mat, tittat på tv, sovit några timmar, duschat, förberett mig inför kvällens intervju vilket är den sista till min uppsats och bara kollat runt och googlat på tecken på att det här kommer gå vägen. Sen inte mycket mer.

Det här med ruvandet tar all min tankeverksamhet, all min kraft, all min energi, all min fokusering. Jag är totalt lost och ligger efter med skola och träning. Träningen är ett fysiskt hinder, men det irriterar inte mindre för det. Skolan....ja, någon gång bör jag ju bli klar, men det skulle vara skönt om det blev det här året. Har snart två omtentor som närmar sig och till dess ska jag bara ha fokusering -för dem ska jag bara fixa.

Jag tycker att ruvandet är asjobbigt, dock inte lika jobbigt som de 74 tim innan insättning för det är bland det värsta jag har varit med om. Jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till för att kunna få något gjort på dagarna. Det här är helt sjukt! Jag har alltid en plan, jag hade en plan -men det är som att den inte finns och det är som att jag totalt ignorerar den där planen.

Just nu när man är i allt så känns det som att det alltid kommer att vara såhär och jag vill inte det för jag mår allt annat än bra i den här situationen. Jag har varit så övertygande om att jag och maken skulle ha det skoj på resans gång, att vi skulle leva som en vanlig familj. Vi lever som en vanlig familj från 7.00-7.45 på morgonen, sedan lägger det någon slags koma över mig de närmaste timmarna för att sedan börja rycka upp mig 16.00 för att sedan bli en familj igen mellan 17.00-20.00. Jag gör allt för att skruttis inte ska bli påverkad av det här. Hur ska jag göra för att ändra detta? Jag kan inte fortsätta såhär i 15 dagar till (eller nog mer 8 dagar....då jag inte kommer hålla mig så onödigt länge med ev. test eller blödning).

Vad är det som gör det så jävla svårt att leva här och nu, ta dagen som den kommer och inse att jag kan inte göra ett skit åt om det är ruvardag 5, 6, 7 osv. Jag har liksom ingen makt längre. Jag har gjort vad jag kunnat, jag har gått ner massa i vikt, jag har gått på akupunktur, jag tränar regelbundet, jag såg till att vara i psykisk balans, jag har ätit mina örter och vitaminer, jag har tagit den här IVF med en "klackspark" från början (inte nu). Jag har gjort absolut ALLT i min makt för att få det bästa utgångsläget. Nu är det som all psykisk terror som jag hållt borta bara överöser mig med tyngd.

Igårkväll fick jag psykbryt och självklart är det maken som får all skit, han är inte förtjänt av det. Han förtjänar det allra bästa och ingen hormonstinn hagga, jag vill inte vara den här bitterfittan. Just nu känns det som att jag aldrig mer vill ställa min fot på denna klinik vi går på -är så trött på allt som har med IVF att göra just nu -det är helt sanslöst. Men innerst inne så skriker längtan om ett syskon, suget efter ett till barn är för stort för att jag kan släppa tanken på att göra IVF på IVF tills det ger resultat. Men hur länge ska man kämpa. Läkarna säger att jag fortfarande är ung (31 år), men jag känner mig lastgammal och trött.

Varför ska det vara så jobbigt och fruktansvärt tröttsamt att skaffa barn??