Tacksamhet!!

Jag har världens bästa man, som säkerligen så många andra också anser sig ha:).

Igår hade jag en "brake down", ett riktigt psykbryt med stort P. Det var helt galet så nere jag var, jag gjorde allt en ledsen kvinna gör. Grät, skrek, kolla på snyftar film och grät ännu mer, pratade med bästa vännen som fick en att bli gladare, grät igen, maken kom hem över lunchen för att trösta, ännu mer gråt. Åt choklad som tröst och grät lite till. Efter timmar av smärta och gråt svullna mina ögon igen så mycket så det var svårt att blinka.

På eftermiddagen var det bara att skrapa ihop sig och sina känslor för att hämta skruttis från skolan för att lämna henne i huvudstaden, till min syster och hennes familj som åkte vidare till deras landställe nere vid Jönköpingstrakten. Sen får vi hem trollet på söndag.

Vi blir barnfria i helgen och drar på en kärleksweekend med hotell och god mat. Så som jag (läs vi) längtar, vi är som nykära!!

Igår när maken kom hem la vi oss på sängen och där låg vi i 1.5 timme och pratade om barn, barn och barn. Sen var vi tvungna att dra i väg på årsstämman då jag är kassör i samfälligheten där vi bor.

Jag är så glad att vi kan prata om vår jakt på syskon, för 7 år sen hade det varit omöjligt. Men många timmar i terapistolen för både mig och min man har gett resultat, enorma resultat.

Jag känner mig inte längre så ensam som jag under alla tidigare år när vi försökte få barn. Jag ligger här och funderar, det har nu hunnit gå ca 7 år sen vi försökte få barn på ett aktivt sätt. Det är galet hur kroppen och ens psyke minns saker och ting. Jag tror inte att jag hade mått så dåligt under den här behandlingen om jag var helt ny i svängen, för jag känner hur minnena finns där och vill ha uppmärksamhet HELA tiden. Men å andra sidan så känns det ändå lättare att hålla distansen denna gång, kanske för att jag är äldre nu och har hunnit vända mig ut och in samt mognat i många avseenden. Tror även att det hade varit en STOR skillnad om jag hade mitt jobb som jag var tvungen att gå till, för då tvingas tankarna på annat håll. Istället har jag nu legat hemma och tyckt jävligt synd om mig själv i typ 3 veckor, dock med en uppsats som blivit lidande.

Trots min djupa svacka igår så känner jag mig glad och tacksam. Jag är glad att vi kan bo i hus, jag är tacksam för allt jag har. Jag har länge haft en känsla att livet är för bra för att vara sant, speciellt framåt höst när jag börjar jobba och pengarna börja rulla in, vi kan börja göra vad vi vill igen. Det är en sån känsla som gör att jag blir rädd, för kan en människa verkligen få ha det så bra? Men det kanske är här barn tillverkningen kommer in och gnager lite:).

Hur som helst så känns psykbrytet långt borta just nu, och jag längtar till vår helg tillsamman och att få vara fru och man. Jag ser ljust på framtiden igen och det är en underbar känsla. Det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt, det vet jag att det kommer göra.

I gårkväll på årsstämman fick jag världens migränanfall och jag är övertygad om att det är kroppens sätt att säga ifrån, att jag var på tok utsatt för stress i går när jag fick mitt psykbryt. Så istället för en romantisk middag (läs middag framför tv'n:)) när vi kom hem så var det bara att gå upp i sovrummet, få mörkt och tyst, öppna fönstret och sen få min insomning. Så jag vaknade för en timme sen utan migrän och det är alltid en sån härlig känsla.

Jag känner mig energisk och en stor tacksamhet till livet igen och det är jag så glad för!!

Det kanske hinner bli ett inlägg här igen innan vi åker, annars så hörs vi efter helgen och då kan jag rapportera ifall mensen har kommit eller om ett under har skett:):).

Hej så länge mina bloggläsare!

-Bloggat ifrån min Iphone.