Ruvardag 11 -negativt

Idag är det ruvardag 11 och jag har testat negativt. Min plan var att testa tidigt för annars går jag går upp i atomer. Jag har SÅ svårt att låta saker och ting vara, rätt jobbigt faktiskt -men det är sån jag är. Önskar jag kunde ändra det, men det är svårt. Jag har ändrat MYCKET i min personlighet under de senaste åren, till det bättre. Vissa saker är svårare än andra saker att ändra, tyvärr.

Hur känner jag mig då?

Hoppet om att det ska ge + har inte övergett mig, men jag förstår ju ändå någonstans där inombord att va fasiken skulle det ändra sig för. Jag tänker tillbaka till våra tidigare graviditeter, där endast 1 av 5 graviditeter ledde till ett levande barn, trots att jag hade gått över några dagar så testade jag väldigt svagt positivt alla gånger -kanske det ger mig lite hopp om att det är för tidigt. Men jag får för mig att vid en IVF borde det få bättre förutsättningar och fästa lite tidigare etc -men så är det ju självklart inte.

Något jag har lärt mig igenom alla IVF, alla missfall och misslyckanden är att sörj, sörj, sörj, ju närmare misslyckandets desto bättre. Tidigare kunde jag det inte, jag kunde inte sörja förrän långt senare och jag tror det beror på att jag skämdes över hur jag reagerade. Min make sörjer inte som jag, öppet, skrikandes, hulkandes och gråtandes. Han sörjer i det tysta, och det var vad jag trodde var det rätta. För annars kanske jag skulle klassas som "icke friskt". Men jag har lärt mig genom dessa 12 åren med svårigheter att få barn att vi alla sörjer på olika sätt. Mitt sätt är inte likt min mans, och det måste vi acceptera.

Just nu är jag i fasen att det känns som mitt hjärta ska gå sönder, brista och blöda ut allt jag har. Jag känner mig arg och frustrerad. Även ifall jag tror på att allt har sin mening så kan jag inte förstå den nu, jag är bara så arg på allt. Jag HATAR all medicin jag stoppar i mig, jag känner mig rätt färdig med det samtidigt skulle jag just nu kunna gå igenom 100 till IVF bara det ger oss ett syskon.

Många av er tycker nog att jag är helt dum i huvudet och undrar varför jag inte glädjer mig över det barn jag redan har och kanske till och med nöjer mig med det. Jag kanske borde skriva några rader över min kärlek till vår skrutt. Jag har valt på denna blogg att inte blanda in henne här, då det här är min ventil, min blogg som inte har med min familj att göra. Jag älskar min dotter så mycket att jag skulle kunna döda för henne, när jag ser henne så värker det i hela mig och jag vill bara skydda henne mot all ondska som finns i världen. Ibland kan jag få sådana känslor att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Hon är mitt allt och trots att hon ibland är rätt billig så är jag så glad och lycklig över att jag verkligen har berikats med henne i mitt liv. Jag kan fortfarande efter snart 7 år sedan förstå att jag faktiskt är mamma till en underbar dotter. Kanske det hade med min dåliga start med förlossningsdepression etc (det kan jag skriva om vid ett annat tillfälle -skulle kunna skriva en roman). Min vardag består av familjeliv, och bloggarna jag har är min ensamtid, min vuxen tid där det bara handlar om mig.

När jag var liten drömde jag om en STOR familj, kanske 4-5 ungar. Jag ville bli mamma redan innan jag var 18 år. Men jag kände att den pojkvän jag hade inte får bli far till mina barn. Sedan träffade jag min livs kärlek, redan efter 1 år försökte vi få barn. Under de första 5 åren innan skruttis blev till så förstod jag att det kunde bli svårt att få min stora familj, men jag kunde tänka mig att gå ner till 3 barn, trots att det satt långt inne, det var svårt att inse att det kanske skulle bli så. Efter ytterligare 6 år, där vi befinner oss idag så inser jag 31 år gammal att jag blir supernöjd om jag kan få 1 barn till. Det räcker, bara vi får uppleva det -jag gör vadsom helst för det. Så därför fortsätter jag med att mala på med alla saker som får mig att må dåligt, men som faktiskt kan ge oss ett barn.

Många säger "ni har ett, var glad för det", min mamma säger det, min man säger det. Mamma har verkligen fått veta min ståndpunkt här och nu kan det även lätta upp våra samtal när vi kan skämta om det. Men att min man och jag inte har samma mål är en knivig sits, det är jobbigt när man i sitt äktenskap inte vill samma sak. Jag vet att min man vill ha fler barn, jag vet att han vill göra mycket för att vi ska få ett till barn men han är inte redo att gå lika långt som jag och det är tufft. Jag är en såndär individ som gärna ligger ett steg framåt, gärna två steg men min man lever i nuet och tar dagen som den kommer. Jag önskade så in i helsike att jag kunde vara här och nu, jag övar, det ska gudarna veta men det är inte lätt, verkligen inte. Men jag är glad att vi kan prata med varandra, det gjorde vi inte tidigare och jag kände mig fruktansvärt ensam. Nu kan vi nå varandra och förstå varandra och acceptera det. För det kunde vi inte tidigare.

Det kan komma stunder i livet, de är få, men de finns när jag känner att jag är nöjd med mitt liv som det är. Jag vill inte fortsätta att kämpa för ett barn till, det är för jobbigt och påfrestande med behandlingarna. Jag mår inte bra av dem, maken mår inte bra av dem och det resulterar att vår dotter inte kommer må bra och det känns fruktansvärt. Hur mycket vi än försöker att inte visa något för henne så är barn så finurliga individer att de har radar som fattar mycket snabbare än vad vi förstår.

Vi har 2 IVF försök kvar och jag tror vi kommer genomföra dessa. Jag hoppas att något av dem kan ge oss ett barn till, men tänk om inte?? Vad fan gör vi då???