Familjehem

Jag och min man har i många år pratat om att bli ett familjehem. Alltså ta hand om ett barn som har det trassligt hemma.

Vi har inte varit tillräckligt starka tidigare men nu är det inte långt kvar. Efter att jag pluggat Kriminologi ett år så insåg jag vad viktigt det är för en person att få en bra start i livet. Efter att ha prova på att jobbat på ett säkerhetsfängelse så fick jag bevis för min kunskap.

Jag lider och gråter för alla barn som far illa, och det är inte så att de kanske lider av det då dem inte vet något annat. Kan jag hjälpa en eller två till ett tryggare liv så blir jag otroligt tacksam.

Anledningen till att jag skriver om det här är att jag i natt drömde att en av mina fångar jag jobbade ihop med förra året blev pappa och barnet blev tvungen att bo första året i fängelset. Jag hann precis vakna upp efter vi bestämde oss för att bli fosterföräldrar till det här barnet. Så hur det gick får jag aldrig veta:)

Jag längtar till när det är dags för oss. Eftersom det är en rekommendation att inte få ett barn som bor i samma kommun så ska vi ha kontakt med en annan kommun där de precis ska starta upp en verksamhet med familjehem.

Precis innan jag skrev min sista tenta så var det en av mina studiekompisar som inte dök upp. Anledningen var att hon och hennes familj hade precis tagit emot deras andra fosterbarn som precis hade fötts, så istället för att skriva tenta var hon på BB:). Även ifall jag vet att det är väldigt, väldigt ovanligt med småbebisar som behöver bli omplacerade så skulle det vara coolt.

Gällande ålder så får man nog mogna i beslutet. Tar man en liten blir det mycket jobb fysiskt, men att ta ett äldre barn kan nog ha andra saker som är krävande. Så det är nog inte helt lätt och en dans på rosor. Men man får tänka på den goda gärningen man gör för barnets framtid.

Är det någon av er som har erfarenhet eller hört bra och dåliga saker om fosterbarn/familjehem?

-Bloggat ifrån min Iphone.