Jag ligger i vilrummet på jobbet och försöker uthärda de sista 2 timmarna.
Skruttis blev så himla glad när vi berättade att hon skulle bli storasyster. Hon hoppas nu att det ska vara en tjej. Under kvällen kom hon och pratade om bebisen och var verkligen glad. Det första hon sa var att "det här måste jag säga till fröken och min bästa kompis".
När hon skulle gå och lägga sig sa hon "god natt mamma, lycka till med bebisen i natt". I morse hade maken krupit ner i sängen hos henne i hopp om att få sova några minuter till. När jag vakna la jag mig bredvid dem, på en gång ville hon ligga bredvid mig och fråga hur bebisen mådde. Det har aldrig hänt på världskartan (jo, ibland:)) då pappan är den stora idolen:).
Det märks verkligen att hon är lycklig och hon vill veta ALLT. Hur den andas, sväljer, kissar, äter och hur den kom dit. Så igårkväll när jag la mig i hennes säng berättade jag hur doktorn fick hjälpa till. Är rätt glad att slippa berätta hur bebisar egentligen kommer till, det är pappans jobb då han är mer van med dessa frågor i jobbet.
Jag märker hur mkt lättare det blir för mig att förstå att jag är gravid när det är en som påminner mig ständigt om hur den lille har det. Självklart talar alla symtom (dagliga illamåendet, växtvärk i magen, hård i magen, ständigt hungrig, labil, foglossning (bara vissa dagar), sen känner jag livmodern i vissa lägen, den svullna magen på kvällarna). Men ändå efter 7 år är det svårt att förstå att vi troligen kommer få en bebis i sommar. Det är helt galet!
Även ifall det känns ok och vi hoppas på att allt kommer gå bra så är det en del beslut och undersökningar som är kvar tills vi vet att det blir en frisk bebis. Jag försöker ändå med en viss försiktighet hoppas på det bästa och njuta av allt vi har nu. Det är en konstig känsla.
-Bloggat ifrån min Iphone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar