söndag 22 januari 2012

Besöket på gynakuten


Sedan vecka 13+6 har jag periodvis haft täta sammandragningar. De två första dagarna var hemska, då jag fick dem en till två gånger i halvtimmen och på nätterna vaknade jag av smärtsamma sådana. Jag ringde redan efter första dagen till min barnmorska, samma dag fick jag lämna urinprov för att utesluta urinvägsinfektion då dessa kan skapa sammandragningar.

Jag hade ingen urinvägsinfektion så jag fick en läkartid efter några dagar, om jag kände att det blev värre skulle jag uppsöka en gynakut. Samma dag som jag var hos läkaren var jag även hos en kurator och sjukgymnast. Alla var rörande överens om sjukskrivning....men jag var inte där, var inte redo för den informationen. Så ny besökstid hos läkaren bokades in veckan efter.

Eftermiddagen gick, kvällen kom och vi här hemma pratade hur vi (jag) skulle göra. Nu har jag inte bara mig själv att ta hand om, utan även en liten som vi kämpat så att få till. Dagen efter jobbade jag halva dagen, för att boka om alla inbokade möten och nu har jag sedan tre dagar tillbaks varit hemma på heltid. Jag har en ny läkartid på tisdag, då läkaren ville diskutera sjukskrivning ytterligare.
*

Det jag skulle skriva om var mitt besök på gynakuten. I förrgår hade jag sedan två-tre dagar kännt ilningar vid vad vi tror är livmodertappen. Till en början tog jag det ganska lugnt och kände ingen oro, dock blev det lite värre på fredag med ilningarna och tankarna far omkring. 

Maken skulle börja jobba vid sju tiden, jag ver nerbäddad i sängen framför en film och skruttis var nerbäddad i soffan i allrummet utanför och kollade på en barnfilm. Jag började googla.....jag älskar googel men den har även en effekt som kan göra mig/oss oroliga. Mycket väl...så blev jag orolig. Det står att ilningar/stickningar vid livmodertappen kan man känna av från v. 37 då det är en förberedelse och livmodertappen håller på att försvinna för att man sedan ska öppna sig innan förlossningen

Jag kände paniken komma och adrenalinet flödade, jag satt bokstavligen och hoppade i sängen av vad jag antar är rädsla. Jag ringde rådgivningen på ett sjukhus, pratade med en barnmorska som sa "oj, sammandragningar i samband med ilningar där är inte ett gott tecken...jag tycker du ska åka in i kväll för att kolla".

Shit pommes frites....barnvakt? åka själv?

Jag ringde maken som fixade med barnvakt, kom och hämta skruttis och lämna hos svärföräldrarna. Jag klädde skakandes på mig och satte mig i bilen. Har ca en timme till sjukhuset, på vägen ringde jag min mellansyster (som är gravid lika långt gånget som mig....fast tvillingar) för att prata av mig och sedan min bästa kompis Malin. Bästaste Malin frågade om jag ville ha henne med, jag behövde inte ens fråga. Så jag hämtade upp henne på vägen. Vi checkade in på akuten och fick världens bästa omhändertagande. Jag fick lämna urinprov. Vi satt en stund i väntrummet och blev sedan inkallade till sjuksköterska som skrev journal om varför jag var där och så fick jag lämna blodprov. Hon pratade om att jag skulle prioriteras, men eftersom jag varken haft vattenavgång eller blödde blev jag uppsatt på "vanliga" listan. Vilket kändes bra, då var det kanske inte så akut.

Efter ca två - tre timmar fick vi träffa en ung kvinnlig och så himla bra läkare. Hon tog sig tid, jag fick hoppa upp i gynstolen. Hon undersökte mig med VUL, UL på magen och med fingrar. Hon klämnde på magen, rätt hårt så det gjorde ganska ont.

Hon hittade troligen orsaken till mina ilningar då hon kom åt där det gjorde ont. Antagligen är det mina ligament och bindväven som gör ont (dem var precis bredvid livmodertappen), nu växer det i hög takt där nere och det kan då bli såhär. Om det skulle bli värre så ska jag åka in.

På ultraljuden fick vi se den lille leva om, den hade massa skelett...jag tyckte jag bara såg massa ben. Det var revben, ryggrad, ben, armar, hjärnhalvor. Ett tag såg den ut som en riktig alien då vi fick en bild framifrån med ögongloberna. Hon visade var moderkakan satt....som var lika stor som fostret och fostersäcken. Hon visade var livmodermunnen (=livmodertappen) var, den var sluten och lång (ca 4-5 cm) och allt såg jättebra ut. Fostret var så långt som den skulle i v. 15 vilket också kändes skönt.

Det var en lättad Lila och Malin som åkte därifrån. Jag förstod nog inte förrän dagen efter vad som hade hänt. Jag hade träningsvärk i hela kroppen från allt adrenalin och det värkte "där nere" efter undersökningen. En en gång så insåg jag vilken bra vän jag har! 

Även denna läkare var övertygad om att deltidssjukskrivning skulle vara det bästa alternativet, att ha sammandragningar så tidigt är inte bra och jag ska inte bara tänka på mig själv. Så jag får förmedla det som hänt till läkaren på tisdag. Jag tror till och med att läkaren kan läsa journalen sedan akutbesöket . Sedan får min MVC läkare ta ställning. Allt har fört med sig saker och jag har verkligen tänkt om. Varför ska man vara så duktig och präktig? Det är ingen som kommer tacka mig på jobbet ändå och jag är inte oumbärlig.

Vi får se vad läkaren säger.....

Nu ser den lille ut såhär i vecka 15
 (enligt bild från internet, Källa: Lennart Nilsson)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar