Avkoppling....

.....och mys på högsta nivån. Jag ligger i badet och lyssnar på Spotify. Tanken är att jag skulle läsa en "Gravid" tidning men jag vet inte när jag sliter mig från telefonen med både Facebook och bloggar.

Idag har varit en bra dag -är tacksam för det. Jag har känt glädje!! Har även orkar göra rent fläkten, gått en promenad, klippt maken och fick spontanbesök av mor och far till lunchen. Hoppas bäckenet vill mig väl inatt och i morgon. För imorgon ska vi ut i vida världen och shoppa loss.

Mys just nu:



Vi har en sur liten kisse hemma, han fick ta sig ett julbad men blev inte lika glad som vi:)



-Bloggat ifrån min Iphone.

Mitt innersta och min uppväxt

Välkommen till mitt innersta och en introduktion till min uppväxt.

Jag har ett rikt liv med nära och kära, även ifall jag inte skriver så mycket om det. Anledningen är nog att jag använder bloggen till mitt innersta, något som bara är mitt och som handlar om mig.

Jag har min bästis M som läser denna, kanske ett sätt för mig att få henne in på mitt liv då jag har svårt att släppa in någon i mitt innersta. Jag har bloggat i snart fem år men det är först nu som hon fått tillträde, det säger väl en del om mig. I verkligheten är det bara min make som har helt tillträde (med undantag just nu). Jag vet även att en gammal jobbarkompis tittar in här då och då.

Min bästis M som efter läst mitt inlägg igår skickade ett jätterart sms till mig. Jag har så himla fin vän och jag borde ta mer nytta av det. Jag har lite till att jobba med -lära mig att anförtro saker och våga släppa in folk mer på livet -att öppna upp mig. Jag önskade att jag hade förmågan så hon hade fått reda på mina bekymmer på ett annat sätt än genom bloggen, förhoppningsvis kommer det.

Av min tidigare terapeut har jag fått höra att det beror på att jag har haft den uppväxt jag har haft. Jag minns den själv som bra, men i efterhand kanske det bara handlade om pengar då vi alltid haft bra med dessa.

Min mamma har varit en periodare av alkoholist (är tyvärr fortfarande). Min far var försäljningschef och reste MYCKET när jag var barn (gör det ff ibland). Min mamma svek mig och pappa flydde alltid ifrån mig pga sina resor. Mina syskon fanns inte där för mig (den ena flydde till pojkvän och den andre låste in sig i tonåren på rummet) så fick jag ta hand om mig och mina känslor själv.

Jag har aldrig haft svårt att få vänner men att släppa in dem i mitt innersta har väldigt få fått tillträde till. Det är samma sak med mitt hem. Det är min borg, jag kan tycka det är jobbigt att ha folk hemma även ifall jag tycker vi bor jättefint. Jag åker hellre hem till andra. Antagligen kan detta beteende sitta kvar i att jag vågade sällan ta hem någon till mig när jag bodde hemma då jag visste aldrig när och om mamma var full.

Det tog mig 30 år, 2 år hos kurator, terapeut och psykolog samt 3 års psykolog pluggande för att förstå detta.

Trots det jag skrivit om, en full mamma och resande pappa så minns jag min barndom som något bra (det jag minns -detta skriver jag om en annan gång). Jag hade mina syskon som var en trygghet (därav vilket jag tror min stora längtan/drivkraft till att få ett syskon till skrutt -att hon ska kunna känna samma sak) även ifall dem inte alltid var där. Jag hade min trygga och stabila farmor som jag tillbringade somrarna med på landet. Jag hade min bästis M som jag iförsig inte släppte in -men det ska jag jobba på. På något konstigt sätt så har min pappa tidigare alltid varit mitt allt (tills för ett par år sen när jag lärde så mycket om mig själv), det var vi två mot världen. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta trots hans fåniga saker han har för sig:).

Jag är så himla glad och tacksam att jag för två år sen vågade åka till bloggträffen i Sthlm, jag fick träffa ett stort gäng med underbara vänner som alltid finns där i hjärtat och jag tänker ofta på dem och följer deras bloggar. Året efter (alltså i våras) tog jag med mig min bästis M då hon sitter i samma sits (kämpat 11år efter barn). Det var de flesta av dem jag träffade året innan men även ett par nya som berikade mitt liv på nytt. En del av mina bloggvänner har jag träffat några gånger efter dessa bloggträffar och jag är så glad för att dem alla finns där, som har varit med om
samma resa. Tänk....det är heller inte alla som fått "förmånen" att ha en bästa vän som suttit i samma båt med svårigheter att få barn.

Min bästis har en blogg men jag vet inte om jag får länka till så jag återkommer om detta.

Just nu värmer mitt hjärta och jag tänker på er som fortfarande kämpar och önskar så mycket att ni ska få en underbar jul!! Jag tänker lika mycket på er som blivit nygravida och är oroliga, försök att njut (jag måste lära mig det jag oxå). Tänk att det är ändå 80-85% chans för er/oss innan vecka tolv och 97% chans för er efter vecka tolv att det blir ett barn där i slutändan. Det är inte illa!

Kram till er och TACK för de kommentarer jag får -jag suger i mig varenda ord (det är bomull för hjärtat)!

Nä, nu ska jag gå och få bort lite av mitt illamående med hjälp av frukost.......vi ses senare!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 11+4 -Juldagen

Trots morgondagens dåliga start blev dagen enormt lyckad och mysig. Jag kunde känna tillstymmelse av glädje emmellanåt och blev så glad för det!

Vi tog en lugn morgon med frukost, handlade och mös med alla julklappar som skruttis fick öppna. Sen bar det iväg till svärföräldrarna. Vi var sex vuxna och två barn -perfekt lagom. Vi åkte hem redan vid 20.00 tiden och innan nattningen låg jag i makens knä med täcke och kudde medans han läste saga för oss.

Natten min har väl varit sådär, kissade två ggr och var uppe och böt säng två ggr. Men jag känner mig ändå lite utvilad.

Maken frågade hur det var med mig igår, han undrade om det hade hänt något när vi var i affären. Mitt dumma jag sa bara att jag mådde jättedålig (alltså fysiskt), alltså kan jag inte hålla masken helt. Men dumma jag sa heller inget om verkligheten -så jag får ju skylla mig själv. Känner bara just nu att jag vill ha en en positiv jul och mitt sätt att hantera det just nu känns helt rätt. Det känns periodvis lättare och lättare att hantera mitt mående så kanske jag gör rätt. Sen vet jag ju också att jag kommet få professionell hjälp vilket hjälper mig massa.

Svärfar fick reda på att vi väntade smått igen. Det blev lite prat om det till och från under kvällen, det kändes så overkligt att det handlade om oss och jag märket att jag gärna undviker ämnet. När vi skulle gå så frågade han om kontroller och så (fosterdiagnostik). Maken pratade på en del, jag förstår ju nu att han faktiskt tycker det här är lika jobbigt som jag men att vi pratar olika språk. Men han (svärfar) visste inte att vi gjort IVF, vilket jag flertalet gånger pratat med svärmor, det säger ju en del av deras engagemang.

MEN trots att de inte är så pratsamma inom vissa områden så tycker jag att de är bra svärföräldrar. De finns alltid där när vi behöver dem. De älskar sitt barnbarn enormt mycket och ger henne mycket kärlek och omtanke. Så jag ska absolut inte klaga!

Här firade vi jul igår:



Hoppas ni hade en lika bra julafton som jag!!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Lite glad ändå....

....titta vad tomten kom med. En helt ny dator och en BluRay DVD.

En ny dator med vårt nya fibernät. Nu jädrans ska jag ta upp mitt intresse igen -foto! Fattas bara en systemkamera, det är bara att börja spara.

:):):):):):):):):):):):):):):)


-Bloggat ifrån min Iphone.

Julafton (v.11+3)

Börjar dagen med att vakna klockan 7.00 efter en bedrövlig natt. Tankarna bara snurrar och bäckenet har värkt så jag har fått hjälpa mina ben runt när jag vänder mig om i sängen. Men det hjälpte att ha en kudde mellan benen/låren för att att avlasta.

När jag sover dåligt blir illamåendet värre, så nu sitter jag med en dotter hängandes över mig i soffan medan jag försöker få bukt på illamåendet och min huvudvärk som värkar bli sämre:( Men va fasiken jag slapp ju illamående igår, det är jag väldigt glad för. Jag ska bara hitta en balans med att inte springa runt som en jojo och fixa saker när jag mår bra och har energi för då kommer "foglossningen" som ett brev på posten.

Igår kväll när jag låg avslagen i en "solstol" på altan där vi åt middag hos mamma och pappa så låg jag och lyssnade på de samtal som pågick. Jag hörde bland annat mamma och maken som pratade om vår situation och våra "risker". Mamma sa att "usch, jag ser ju hur dåligt hon mår" och maken sopar över det hela att det här är väl ingenting jämfört med hur vi tidigare haft med förlossningsdepression, utmattningsdepression, panikångest, cancer etc.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen för att han inte klarar av att prata och erkänna att det är för jävla jobbigt, för jag vet att han tycker det. Jag blir också ledsen att han verkligen inte ser hur piss jag mår. För mamma har så rätt, jag mår för jä-ligt. Hon och pappa ser på en gång när något är knas med mig. Skillnaden är att mamma pratar om det till mig och andra medan pappa inte kan prata om det, istället ringer han varannan dag och kollar hur det är med mig utan att fråga direkt ut.

Jag vet att jag spelar ett spel hemma, jag pratar om positiva saker, jag ler och säger ja till de förslag maken kommer med. Jag gör det för familjens skull, för jag vill inte utsätta dottern för sådana här "mörka" saker och jag är rädd att maken inte skulle orka mer om jag visade mitt sanna jag. Det är helt sjukt, jag vet. Men jag har ingen annan lösning på problemet nu (kanske jag känner mig styrkt i det jag läst om depression som kan hjälpas med KBT och att utsätta sig för saker istället för att stänga in sig).

Jag kommer få hjälp, pratade med min barnmorska i torsdags och jag kommer få prata med någon. Men hon hade inte hunnit ringa upp mig då hennes kollega varit sjuk.

Jag måste få hjälp med allt mörker som finns inuti mig, helst innan jag går sönder. För just nu befinner jag mig mitt ute på ett stormigt hav och jag dras ständigt ner under vattenytan trots att jag kämpar mig blå.

Det blev ett dystert inlägg det här, men kände att jag behöver få ur mig sakerna. Jag har svårt att prata med vänner om detta, jag är så trött på allt själv. Jag är sån som gärna slätar över allt och stänger allt inom mig. Med maken har jag alltid kunnat prata om allt men nu som ni säkert förstår enligt ovan har jag ingen att prata med.

Nä, nu ska jag torka tårarna rycka upp mig och sätta på mig mitt fåniga leende för idag ska vi iväg till svärföräldrarna. För där kan vi inte beröra ämnet, vi lägger locket på och allt är bra. Så jag förstår ju vart makens beteende kommer ifrån. Man pratar inte om det som är obekvämt.

Nä, ärligt för dotterns skull ska det bli en bra, väldigt bra julafton. Hoppas ni får en underbar dag med mycket ärlig kärlek och omtanke!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 11+2

Ha ha, att man kan vara så glad att kunna vara vaken till efter 21.00 två dagar i sträck. Ett under har skett!! Dessutom har jag kunnat vara utan mina Sea-band idag utan att må direkt illa (med undantag när vi kom hem och fick prata med Ullrik ikväll efter pappas födelsemiddag).

Jag har en period varit lite orolig och nojjig över att livmodern/magen känns så himla lugn i flera, flera dagar. Tidigare har jag haft "mensvärk", ilningar inne i själva "där nere" samt dragningar i ligamenten i stort sätt varje dag. Men nu har det varit jättelugnt och "dött", tankarna snurrar om det är så att något har hänt där inne. Hoppas verkligen att lillskrutt mår bra där inne och växer som det ska -den där kromosom 13 sitter som ett eko i mitt huvud.

På morgonen är magen mjuk och slapp, försöker känna om jag känner något. Jag känner inget med händerna men däremot känner jag att i magen känns det ömt och svullet så det går inte trycka hårt. Så fort jag ätit går det inte känna något då magen blir spänd som en basketboll (som gör att jag har svårt att använda många av mina kläder).

Så idag när vi la upp grejjer på vinden passade jag på att ta ner och kolla på kort från när jag var gravid med skruttis. Mitt första magkort tog jag i v. 15 (stående) och man ser en svullen mage som putar ut. Först i v. 17 tog jag ett kort när jag låg ner och där såg man en kula vid naveln som stack ut. Jag försöker tänka på alla andra symtom jag har med illamående, foglossning, ömma bröst, tröttheten. Men det är en klen tröst när jag samtidigt vet att kroppen kan ha kvar alla hormoner i omlopp trots att lillskrutt inte vill växa som vi vill.

Jag är i vecka 11+3 idag så jag försöker övertala mig själv att det är antagligen förtidigt att förvänta sig något. På ett ställe har jag läst att en del kan nu känna sin livmoder i (v. 11) strax nedanför naveln, men på fler andra ställen har jag läst att man först i v. 13 kan känna av något. Jag ska nog ta och sluta googla på allt då det bara gör en nojjig.

Tänk positivt, tänk positivt, vi ska få en frisk bebis i juli......

Till mågot helt annat (för att skingra tankarna): Det har varit mycket kalas på sistone. Ikväll var vi iväg till pappa som fyllde år och förra helgen var vi iväg till äldsta systers dotters 4 års kalas.

Alltid lika spännande att se vad man blir bjuden på hos dem då de är veganer. Men se så gott det ser ut med allt som är hemmabakat:



Så hälsade vi och tog ett snack med deras sköldpadda Johanna:)


-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 11+1

Min plan var att skriva ihop allt vi fick reda på igår på vår rådgivning. Det gick bra och vi känner oss trygga i det vi vet i dagsläget.

Jag kommer skriva om det, men inte idag. Illamåendet har ett järngrepp om mig så jag försöker överleva dagen. Det får bli en sådan där tröttsam Postafen idag oxå. Den där tabletten som däckar mig totalt.

Idag ska jag köpa en julklapp till min bäste kompis M, sen ska vi åka dit ikväll och hämta en tv vi fick köpa billigt av dem och käka lite god middag. Planen var att handla hem det nödvändigaste i matväg oxå, men det får nog vara.

Så ni förstår säkert att jag måste ladda och vila upp mig inför kvällens härligheter.

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 11+0

Om två veckor känns det mer legitimt att berätta att man är gravid. Känns som en lång tid, eftersom vi har jullov from fredag fram till 2/1 så går det nog rätt fort ändå.

Efter sprungit på toa fyra gånger i natt och vaknat tre gånger efter att jag drömt diverse saker så känner jag mig väldigt seg. Just nu skulle jag kunna betala för en hel natts sömn. Jag vet att det är övergående (peppar, peppar, ta i trä), så jag får tänka framåt. Det kanske tröstar på sikt.

Känner mig rätt likgiltig till vårt besök hos farbror doktor idag. Jag har vänt in och ut på mig så många gånger så det känns lite som att jag gett upp. Vill bara få allt överstökat. Åka dit, sätta den långa målen i magen och ta en bit från moderkakan. Får vi missfall så får vi. Orkar liksom inte bry mig längre. Händer det, så händer det. Då var det väl meningen då.

Jag är bara rädd för att vårt förhållande kommer gå i stöpet pga allt vi har varit med om och allt vi går igenom. Finns ingen energi kvar till att hålla ångan uppe. Det är urholkat på något sätt. Kanske det är så efter 13 års förhållande oavsett om man haft svårt att få barn eller inte. Jag vill inte ha det så och vi gör allt vi mäktar med för att rädda det vi har. För vi båda vill åldras ihop och vi pratar mycket om allt. Kanske vi "bara" befinner oss i en kris, jag hoppas det iallafall. För det var inte såhär jag hade planerat mitt liv.

Usch, vad jag känner mig grå och eländig i allt. En riktig bi--er fi--a!

Hoppas ni alla får en toppendag såhär tre dagar innan jul.

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 10+6

Jag mår så in i helsike illa. Trots Sea-band har jag börjat kräkas igen. Trodde det skulle bli bättre ju längre tiden går. Antingen är det så att det går upp och ner eller så är det den här förbaskade fosterdiagnostiken som stressar mig.

Tankarna ska vi inte prata om, det är ett enda trassel i huvudet på mig.

Längtar till imorgon, då vi förhoppningsvis får lite rätsida på hur vi ska gå tillväga. Vill bara landa lite och kunna hoppas på att det blir en liten bebis i juli.

Nä, nu ska jag jobba på att bli lite mer positivare!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Dagens besök...

....gav inte ett skvatt. Läkaren vi träffa var säkert bra på många sätt och vis, men inte inom vårt område. Han frågade OSS om vad vår kromosomavvikelse kunde innebära.

Det slutade med att vi ska få komma till en specialist inom vårt område på onsdag. När vi åkte hem var vi helt tomma och besvikna.

Nu ligger jag i soffan med migrän. Är tankspridd och ofokuserad. Sjukskrev mig resten av dagen.

Vi hoppas på att onsdagen ska ge mer. Jag undrar när vi kan börja njuta och glädjas över graviditeten?

Kram till er!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Rådgivning fosterdiagnostik

Vaknade med huvudvärk, ångest och illamående. Det är ingen bra kombination. Om 3 timmar ska vi på rådgivning/planering för ev. fosterdiagnostik. Jag tycker det är otroligt och hemskt jobbigt. För jag antar att vi måste bestämma oss idag för hur vi vill göra. Mitt hjärta och mage skriker nej till moderkaksprov medan huvudet säger något annat. Jag vill inte utsätta fostret för något. Jag vill inte få missfall för något vi valt. Jag vet att risken är liten (1%), men den känns stor i sammanhanget.

Jag är på bristningsgränsen att bara lägga mig ner och gråta. Jag har blivit av en expert att gråta. Jag gråter när milkshake är slut på MAX (nästan), jag gråter när jag kräks (för jag känner mig så ynklig), jag gråter när maken råka klämma ut sig något klumpigt (är just nu väldigt lätt stött), ja listan kan bli lång.

Till något helt annat. Här hemma finns det två stora hål. Den ena är dit alla mina saker försvinner, jag kan inte förstå hur jäkla ofokuserad och splittrad jag känner mig. Minnet vill inte alls hänga med och jag har bort saker dagligen. Det andra är i min "själ". Ni minns säkert när jag skrev om min depression. Den finns där, men jag har stängt locket och har klätt på mig min fasad. Jag hoppas den håller tills jag får den hjälp jag behöver. Utåt försöker jag inte visa något, för min familjs skull och för att jag inte orkar prata om det och få alla frågor. Då är det bättre att dölja så länge det går.

Jag vill också säga att jag tittar in till många av er, kanske inte varje dag men varje vecka är jag hos er. Däremot är jag dålig på att kommentera och visa att jag är intresserade av era liv och vad ni har för er. Jag vill få den här lilla energin över för att skriva några rader till er, dem säger ju att man mår bättre efter 12:e veckan. Så om 9 dagar kanske. I försig så mådde jag piss fram till 16:e veckan med skruttis så det kan dröja ytterligare 5 veckor och 2 dagar......

Önska oss lycka till idag och ge oss mod att kunna bestämma oss!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Gårdagens inköp

Igår var jag på en klädförmedling där vi bor, fyndade ett par svarta mammabyxor i plysch för 45:- och en stickad mammakofta för 45:-. Sen var jag inne i en annan affär och hittade en söt tunika/klänning för 199:- som kan fungera som en med eller utan gravid mage. Perfekt om man vill dölja den degiga magen efter förlossningen samtidigt som den är amningsvänlig:)

Jag vågar inte köpa några dyrare mammakläder ännu och går det åt pipsvängen med denna graviditet så kan jag ge dessa kläder till en släkting som oxå väntar barn.

Byxorna var i XL, skulle kunna haft två mindre storlekar:) Men då har jag förhoppningsvis något att växa i.






Kan varmt rekommendera detta märke (Rut m.fl.). Det är relativt billigt och dem har så himla söta kläder.






Igår överraskade jag maken med julbord på ett slott, vi träffade upp min bästa vän med man där. Det var jättegod mat och mysigt ställe. Jag skulle ha tagit kort på mig, ni kan ju förstå hur uppsvullen min mage var efter tre vändor till buffén. Det var helt galet. Tunikan jag köpte igår var precis så den spände och att jag kunde andas. Så med andra ord kommer den passa så länge man inte äter för tre personer:)

-Bloggat ifrån min Iphone.

Inköp

Nu har nya Sea-band inhandlats. Värda varenda krona!



-Bloggat ifrån min Iphone.

V. 10+3 -magbilder

Min mage har växt en del trots att jag bara befinner mig i v. 10+3. Kanske det beror på att jag redan har fött en gång, eller att jag har en benägenhet att få stor mage (vilket jag fick med skruttis) eller att jag helt enkelt har en del hull.

Även ifall jag har en del "späck" på magen så är det något inifrån som trycker på. Idag är det första magbilder, skulle varit roligt att tagit några tidigare för att jämföra. Då jag har varit utslagen både fysiskt och psykiskt så har jag totalt tappat det där med att ta kort. Kanske jag har andra bilder som jag kan leta fram som jag har innan jag blev gravid.

Gick loss med mobilkameran i morse, se nedan.

Såhär stor är min livmoder nu:



Jag håller in magen, men den vill inte in:



Avslappnat tillstånd:



En påklädd mage i mammabyxor (de bästa jag har just nu):



Jag har funderat på att lägga magbilderna i en flik här på bloggen så får man själv välja att gå in och titta. Men kommit fram till att i sådant fall så kommer det troligen inga bilder eftersom jag alltid bloggar från min Iphone och ifrån den så kan jag inte välja att lägga in dem i en flik. Så jag ber i förhand om ursäkt ifall det är jobbigt att se, för det kunde jag själv ibland tycka om man precis hade misslyckats med en behandling.

-Bloggat ifrån min Iphone.