Dagens inköp...

Nu är det sista inhandlat till den lille....det ska bara hamna på rätt ställe. Vad som kvarstår är stora bindor (läs blöjor) till mig, att ha efter förlossningen.

Inköpt idag....skitjobbigt men ett måste:



Nappar och nappflaska är inköpt:



Lite mammalyx:


-Bloggat ifrån min Iphone.

V. 32+0 och animasamtal

Igår var jag på animasamtal, jag åkte ensam då min rädsla handlar om mig. Men jag ångrar mig djupt att jag inte tog med älskling som stöd, för på vägen dit fick jag psykbryt och tårarna bara rann och rann. Jag blev så himla rädd och ledsen inför förlossningen. Det går ju liksom inte trycka på en pausknapp eller stoppa bandet, dagarna går på ändå. Nu när jag skulle dit, så blev allt så verkligt.

Jag fick träffa en underbar barnmorska som jobbar på förlossningen och vi pratade om det som varit (förlossningen med skruttis för 8 år sen) och det som är nu. Vad det finns för bedövning och deras biverkningar. Vad jag kan skriva i förlossningsbrevet. Hur jag ska gå tillväga om vattnet går eller värkarna sätter igång....hon sa att det är ytterst fåtal som inte hinner in i tid och att dem kan skicka ambulans att mötas upp på vägen.

Mina sammandragningar som har ändrat karaktär sedan några dagar tillbaka är förvärkar och hon trodde inte jag skulle gå hela vägen till beräknad förlossning, det känns faktiskt väldigt skönt med tanke på att det är en stor bebis jag har i magen samt de krämpor jag har i kroppen.
Så planerade vi lite andra saker också, vilket känns helt kanon:)!!

När jag gick så fick jag en stor och lång kram av henne, blev överrumplad men det kändes så himla bra. Efter samtalet har jag inte gråtit en endaste gång, trots att vi pratade om förlossningen en del i går kväll. Så jag tror att det har hjälpt mig massa, att få komma till henne att prata. Hon sa att jag även kunde ringa till henne när som helst och det kändes tryggt.
Jag hoppas verkligen hon jobbar när det är dags för oss:)


Bild lånad från datorn:

Systers barn.....

...blir kvar på det andra sjukhuset. Läkare och sjuksköterskorna hade igår förberedd transport från sjukhuset där en av tvillingarna opererades, vilket tog flera timmar. Svågern och hans mamma skulle vinka hej då till lilltjejen för att sedan mötas upp på sjukhuset de bor på.

Men de hann inte längre än ut till hissarna förrän hennes värden gick ner, och de fick inte upp dem. Så det var bara att springa tillbaka och sätta in mer insatser.

Efter mitt animasamtal igår så mötte jag upp syster innan hon skulle åka till lilla tjejen, men syster var ändå vid gott mod. Hon tyckte det var skönt att dem inte äventyrade hennes liv, för tänk om det hade hänt under själva transporten i bilen....då hade de inte kunnat göra så mycket.

V.31+5 och animasamtal

Snart är det dags att åka till sjukhuset där jag (vi) ska föda för animasamtal. Jag har längtat jättemycket till det här men i denna stund känns det bara tomt...vad ska jag säga, vad ska vi prata om . Det ger sig säkerligen när jag kommit dit och det kmomer säkert kännas super när jag åker därifrån.

Nä, dags att åka nu...rapporterar senare

Jag och magen igår kväll:

-Bloggat ifrån min Iphone.

V. 31+5 och tillväxtultraljud

Vill börja att gratta Luiza till deras dotter Matilda som kom till efter 11 års kämpande.

Helt underbart!!

Själv har jag och älskling varit på tillväxtultraljud. Om jag föder vid beräknad förlossning om ca 8 veckor så är det enligt beräkningarna en klimp på ca 4kg som kommer. Hon väger idag ca 2.3 kg. Jag tycker det är lite jobbigt och hade velat att den lille var lite mindre, men det går inte göra så mycket mer än att tänka positiva tankar. Det är ju heller inte facit utan det kan se annorlunda ut vid förlossningen.

Efter ultraljudet så var vi och hälsade på syster med den ena av flickorna (då den andra är kvar där hon opererades tillsammans med sin pappa). Hon hade gasor i magen så hon låg där och flaxade runt, pruttade och blev illröd i ansiktet -men SÅ söt hon är!!

Jag och magen i bilen:

Den "lille" i magen ligger på övre kuran idag (+19.2%).

Imorgon är det dags för mitt första förlossningssamtal -har längtat jättemycket. Samtidigt känns det jobbigt då jag ska prata om allt, och det kommer alltid gråt och sammandragningar till det.

Men det måste ju bearbetas!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Gravid foto

Har fått se några av bilderna som Lisa-Marie tog. Hennes hemsida hittar ni här. Jag kan varmt rekommendera henne, hon var/är en grymt bra fotograf!

Jag valde att lägga ut en lite mer anonym bild eftersom jag vill ha det så på bloggen (än så länge).

Gårdagens fotografering:

Jag har inte brytt mig om vikten tidigare, eftersom jag vet att det beror på skatten i magen. Men det är svårt att helt undvika när man få se sig själv på bild, verkligheten kommer ikapp en när man tidigare har kämpat länge för att gå ner i vikt. Efter jag såg ett helkort på mig så sprang jag till vågen...japp, har kommit på tresiffrigt. Väger nu 100.4 kg, blev lite deppig men känner samtidigt inte världens panik då jag vet att mycket av dem kommer försvinna efter förlossningen (hoppas jag). Eller, inte allt men en del till att börja och sedan handlar det om vad man stoppar i sig och vad man gör av med. En rätt enkel ekvation som kan vara svår att få till i livet:) 

V.31+4 och fotografering

Vi var idag och fotade oss med magen -jag var sjukt nervös men det släppte rätt snabbt då Lisa-Marie (länk kommer inom kort) var/är SÅ grymt proffsig och kan verkligen sin sak. Jag som normalt är kontrollmänniska kunde släppa allt totalt. Jag är ju smidig som ett kassaskåp, så jag var inte snyggo när jag skulle upp från sittande till stående. Ha, ha...det måste verkligen vara en syn.

Efter fotograferingen åkte vi och åt lunch och handlade saker till trädgården. Jag har så ont i kroppen och träningsvärk här och där. Tror att jag poserade på ett sätt min kropp inte är van vid i vardagen:)

Förvirrningen är kvar också, när jag kom till Lisa-Marie så uppräckte jag att fötterna hade olika färg på strumporna. Jag tänker ändå att det kan ju inte vara så svårt att uppräcka en sådan sak -men tydligen för mig.

Förvirrad!


-Bloggat ifrån min Iphone.

Uppdatering av systers barn

Jag fick önskemål om att få en uppdatering gällande systers barn. Anledningen till varför jag inte skrivit så mycket om det just nu är för att det har tagit väldigt hårt på oss alla det som hände. Det har varit väldigt tungt och jobbigt. Men här kommer en uppdatering:)

I tisdags opererades den lilla av dem, som jag skrev innan så var hon väldigt dåligt under och efter operationen. De fick operera i 20 sekunder för att vila i 2 minuter och så fortsatte dem tills de var klara. Kirurgen sa att de trodde inte hon var i så dåligt skick som hon var innan operationen och att ductusen var mycket större än dem trodde. De första 24 timmarna gick sådär,  de gav henne timme på timme med övervak. Som tur är, och till vår stora lättnad så har hon sakta (väldigt sakta) stabiliserats och det går åt rätt håll. Syster sa att hon ser så fridfull ut och sover av all morfin får men inuti henne kämpar hon sig blå. Hennes värden har blivit något bättre, så nu finns det små marginaler ändå att sätta in om det skulle hända något. Dock så är det osäkert hur det skulle gå om hon får en infektion. Hon ligger kvar på det andra sjukhuset och har åter hamnat i en kuvös. Hur länge hon blir kvar där beror på hur hon repar sig.

Den större av dem, går fortfarande stabilt framåt och det är superskönt. Man ser att de båda har fettat på sig och ser ut som minibebisar. Vi får kontinuerligt bilder och uppdateringar, men de har inte orkat prata så mycket i telefon de sista dagarna -de har stängt av alla känslor och går bara på rutin. Igår fick jag en bild på när den "stora" flickan hade landstingets kläder i stl. 40. Ha, ha hon badade i dem och man såg ett par fingrar utspretandes ur tröjarmen -de är så små så det är svårt att beskriva.

Den lilles hand...innan operationen.

V. 31+3 och totalt förvirrad

Det är något som har hänt, jag är totalt förvirrad i allt jag gör och fumlig. Jag tappar saker på golvet, har ut saker från glas och tappar ofta balansen. Mitt minne brukar vara dåligt men nu är det som totalt bortblåst. Det måste ju bara vara något som sker i kroppen, för så här har jag aldrig betett mig.

Härom dagen "trodde" jag att min plånbok var borta, jag engagerade hela familjen för att leta. Men den fanns inte någonstans. Så jag anmälde den försvunnen hos polisen och spärrade alla kort. På morgonen efter hittade jag den i skruttis skolväska...och då plötsligt mindes jag att det var ju faktiskt jag som la dit den när vi bar in saker från bilen. Jag har köpt en ny bh till fotograferingen, som jag totalt har glömt bort. När jag sedan kom på det och skulle ta fram den så hittade jag den, som tur är hade älskling sett påsen och där i låg dessutom ett par boxertrosor jag köpt som jag skulle ha -som jag totalt hade glömt bort.

En annan sak är att jag nyligen såg i rubriken att jag har skrivit fel vecka, att jag skriver att jag befinner mig i v. 30+. Men jag är ju faktiskt i c. 31+. Jag kan rabbla upp många fler saker, men blir så trött på mig själv så jag struntar i det. Men förvirrad är jag, och tappar ord gör jag också.

Ett annat fenomen som uppstått är att jag har ingen ork i ben och armar, det är som att dem domnar bort....jag kommer inte ihåg namnet är det silmjölk/filmjölk...när något ni vet när man sprungit så mycket så benen vill ge vika. Min sjukgymnast förklarade igår för mig att allt blod och all vätska som gravida har i kroppen påverkar musklerna så pass mycket att det blir så. Jag undrade då hur man ska kunna orka med en förlossning när man knappt kan gå runt i huset utan att hålla på ramla ihop, men all adrenalin hjälper oss att få ut bebisen. Så det kändes ju tryckt.

Jag älskar dessa vitsippor som nu står i blom:

V30+2 och blodprov

Då var det dags igen. Fastande sittandes för att lämna blodprov. Som en del av er vet så har jag smått fobi för det här, men ju fler ggr jag är här desto bättre går det. Så att utmana sin rädsla är verkligen the shit:)




Efter ska jag kolla efter grejjer till fotograferingen på söndag. Jag längtar något grymt till att få se bilderna. Sedan är det bara att planera in gipsmagen, sen har jag inga mer "måsten".

Det finns drömmar om att få rentvättade fönster, en målad altan, tapetserad vägg, skurat kök och dusch innan. Men det får vänta, kroppen fixar inte det där innan förlossningen. Älskling kommer säkert göra något av det där när tiden finns.

Skulle vilja måla detta innan förlossningen, men det får vänta:





-Bloggat ifrån min Iphone.

Hallå?!?!

Jag efterlyser min rumpa som verkar försvunnit och mina någorlunda "fasta" bröst som numer ligger och vilar på magen.



-Bloggat ifrån min Iphone.

Höggravid eller inte?

Ha, ha....googlade på höggravid och hittade många olika forum där det diskuterades hej vilt. Eftersom det inte är en medicinsk term så känns det som att det inte finns något facit utan upp till varje persons upplevelse. Ta som exempel min äldsta syster, när hon väntade sina två barn.....hon kände knappt att hon var gravid och yogade sig stående på huvudet in i det sista. Eller de personer som man möter i högglackat på stan med världens mage och dansar igenom sig sina steg. Känner de sig höggravida?

Jag är i v. 31+1 idag och känner mig totalt höggravid (om man får säga det så tidigt). Jag kan inte sova för alla krämpor, är totalt utslagen och helt borta i huvudet. Jag har gått in i mig själv, så jag är inte speciellt närvarande utifrån. Min kropp pumpar vatten för fullt. Den lille i magen trycker på så jag får kippa efter luft för att få något syre, känns precis som när man har ångest att det känns svårt att andas. Jag tokblöder från näsa och tandkött. Känner mig bara jäkligt irriterad och sur hela tiden. Gråter för allt och trots att jag är livrätt för förlossningen känner jag att jag bara vill att den lille ska komma nu.

Får man säga att man är höggravid i v. 31 eller gnäller man bara?

Uppdatering efter operation

Nu har syster hört av sig. Det är tungt, riktigt tungt! Det gått 24 tim efter operationen och det var dem timmar som skulle säga åt vilken riktning det går. Men det är fortfarande kritiskt. Hon har max hjälp med syresättning och tryck just nu samt mycket vätska i kroppen. Händer det något nu så kan de tyvärr inte göra något mer.

Syster och svåger vakar över henne på ett annat sjukhus där hon opererades medan tvillingsystern ligger kvar på det sjukhus de bor på. Så det är inte en lätt sits just nu, men vi håller våra tummar så hårt vi kan.


-Bloggat ifrån min Iphone.

Resultat från glukosbelastningen

Innan glukosbelastningen låg jag på 4.7 och man skulle ligga under 7. Efter låg jag på 7.9 och man ska ligga under 10. Låg man över det så skulle man få kostrådgivning. Sen sa hon något med över 12....men då hade jag slutat lyssna.

När jag satt där i två timmar så läste jag nya Mama tidningen som kommit. Det var en artikel om simmästaren Emma Igelström. Hon har bl.a lidit av förlossningsdepression, det var som att det lika gärna kunde varit jag som skrivit den där artikeln om mig själv. Främst om depressionen men också om hur hon är som person. Nu blev jag inte simmästare, men hennes beteende och handlingar är precis som jag har haft det. Läskigt och väldigt jobbigt att läsa, man blir så påmind.

Idag är jag inne i mig själv och är rätt låg. Jag är väldigt ledsen och har gråtit en del. Det är nog en blandning av oro, värk, hormoner och trötthet. Jag önskar man kunde ändra på saker och ting i livet, men det går inte alltid.

Mama med Emma Igelström som omslagsbild:


-Bloggat ifrån min Iphone.