TACK

TACK alla underbara tjejer som jag fick möjligheten att träffa igår, helt fantastiskt. Jag hoppas att det kan bli en bloggträff i Göteborgstrakten i oktober som några av oss pratade om -skulle vara så himla skoj.

Rapport 2

Lite suddiga kort....men det beror nog på för dåligt ljus eller lite för mycket intag av den starka drycken:)






Det här är iallafall helt underbart och välbehövligt:):)!!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Rapport 1

Lunchen är avklarad, 17 personer blev vi och det var fantastiskt att få ta del av allas historia. Helt fantastiskt!

Just nu blev vi 5 som sitter på hotellets terass och smuttar på stärkande dryck:)

Lunchen












Just nu:





-Bloggat ifrån min Iphone.

Bloggträff 2011

Så som jag längtar att få träffa "likasinnade", som har varit där eller är där nu....i smärtan, i jakten på ett barn (där jag är nu).

Det ska bli härligt att fly vardagen -jag behöver det nu! Jag behöver komma hemifrån, få lite luft under vingarna. Just nu, för stunden är jag i en svacka, en avgrund utan slut.....Men jag vet att till kvällen kan jag vara lycklig igen, denna berg och dal banan tar musten ur mig.

Hur länge orkar jag??

Bloggpaus....

Jag kommer att ta en bloggpaus i några veckor, med undantag av rapportering om hur det gick på bloggträffen i Stockholm som vi ska ha nu på lördag (21/5 2011).

Är irriterad på mig själv för att jag inte har varit inne och kommenterat hos er, men jag har varit så fruktansvärt dålig av progresteronet och nu tänkte jag hålla mig borta från de flesta IVF bloggar. Jag vill just nu leva ett liv med min familj där jag inte blir påmind om denna jobbiga behandling som vi genomgått precis -för det är avgrunden jag inte önskar någon av mina värsta fiender.

Jag har kommit fram till att jag egentligen inte har "panik" över att hur vi ska få ett syskon till vårt barn, för det löser sig alltid på ett eller annat sätt. Men jag mår så fruktansvärt dåligt under behandlingen, all väntan och ovisshet gör mig crazy!!

Min energi kommer att läggas på familj, bli klar med mina studier till sommaren, träna, träffa vänner och äta bra så jag kommer ner mer i vikt.

Jag kommer däremot vara mer aktiv på min andra blogg, så vill ni hänga med dit kan ni lämna en kommentar eller maila mig på: lilasblogg@yahoo.se

Slut på IVF 5 -ruvardag 16

Gjorde ett gravtest för att bekräfta redan tidigare resultat, fick lite rosa på pappret redan i söndags och igår. Idag på dag ruvardag 16 är det lite mer och ett negativt graviditetstest.

Så idag ringer jag kliniken för att höra om det är ok att sluta med progresteronet för jag döööör av det. Mår så himla dåligt av det, kallsvettas som en gris, huvudvärk och en trötthet som heter duga. Så jag blir rånöjd om jag bara får sluta med detta helsike.

Jag känner att sorgen är redan bearbetat i hysteriska deppiga dagar. Helgen med maken på tu man hand var kanon, det var trögt att bli glad i början men sedan blev det en jättebra helg. Vi pratade, pratade och pratade, både om dåtid, nutid och framtid. Vi har gemensamma planer för framtiden vilket känns helt kanon och jag känner mig väldigt lättad.

Bloggträff

Nu är det bara 5 dagar kvar till bloggträffen. Ska bli så himla roligt!!
Hoppas man bara hinner prata med alla då vi blir ett stort gäng:)

God morgon!

Det är bra att komma iväg, bra att få komma hemifrån. Bara rå om varandra, maken och jag. Det är kanoners och välbehövligt!

Som säkerligen många av er märkt så strulade blogger igår och inlägg har försvunnit. Bl a mitt långa deprimerade inlägg. Men det är kanske lika bra, då bli man inte påmind om allt skit:).


-Bloggat ifrån min Iphone.

Tacksamhet!!

Jag har världens bästa man, som säkerligen så många andra också anser sig ha:).

Igår hade jag en "brake down", ett riktigt psykbryt med stort P. Det var helt galet så nere jag var, jag gjorde allt en ledsen kvinna gör. Grät, skrek, kolla på snyftar film och grät ännu mer, pratade med bästa vännen som fick en att bli gladare, grät igen, maken kom hem över lunchen för att trösta, ännu mer gråt. Åt choklad som tröst och grät lite till. Efter timmar av smärta och gråt svullna mina ögon igen så mycket så det var svårt att blinka.

På eftermiddagen var det bara att skrapa ihop sig och sina känslor för att hämta skruttis från skolan för att lämna henne i huvudstaden, till min syster och hennes familj som åkte vidare till deras landställe nere vid Jönköpingstrakten. Sen får vi hem trollet på söndag.

Vi blir barnfria i helgen och drar på en kärleksweekend med hotell och god mat. Så som jag (läs vi) längtar, vi är som nykära!!

Igår när maken kom hem la vi oss på sängen och där låg vi i 1.5 timme och pratade om barn, barn och barn. Sen var vi tvungna att dra i väg på årsstämman då jag är kassör i samfälligheten där vi bor.

Jag är så glad att vi kan prata om vår jakt på syskon, för 7 år sen hade det varit omöjligt. Men många timmar i terapistolen för både mig och min man har gett resultat, enorma resultat.

Jag känner mig inte längre så ensam som jag under alla tidigare år när vi försökte få barn. Jag ligger här och funderar, det har nu hunnit gå ca 7 år sen vi försökte få barn på ett aktivt sätt. Det är galet hur kroppen och ens psyke minns saker och ting. Jag tror inte att jag hade mått så dåligt under den här behandlingen om jag var helt ny i svängen, för jag känner hur minnena finns där och vill ha uppmärksamhet HELA tiden. Men å andra sidan så känns det ändå lättare att hålla distansen denna gång, kanske för att jag är äldre nu och har hunnit vända mig ut och in samt mognat i många avseenden. Tror även att det hade varit en STOR skillnad om jag hade mitt jobb som jag var tvungen att gå till, för då tvingas tankarna på annat håll. Istället har jag nu legat hemma och tyckt jävligt synd om mig själv i typ 3 veckor, dock med en uppsats som blivit lidande.

Trots min djupa svacka igår så känner jag mig glad och tacksam. Jag är glad att vi kan bo i hus, jag är tacksam för allt jag har. Jag har länge haft en känsla att livet är för bra för att vara sant, speciellt framåt höst när jag börjar jobba och pengarna börja rulla in, vi kan börja göra vad vi vill igen. Det är en sån känsla som gör att jag blir rädd, för kan en människa verkligen få ha det så bra? Men det kanske är här barn tillverkningen kommer in och gnager lite:).

Hur som helst så känns psykbrytet långt borta just nu, och jag längtar till vår helg tillsamman och att få vara fru och man. Jag ser ljust på framtiden igen och det är en underbar känsla. Det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt, det vet jag att det kommer göra.

I gårkväll på årsstämman fick jag världens migränanfall och jag är övertygad om att det är kroppens sätt att säga ifrån, att jag var på tok utsatt för stress i går när jag fick mitt psykbryt. Så istället för en romantisk middag (läs middag framför tv'n:)) när vi kom hem så var det bara att gå upp i sovrummet, få mörkt och tyst, öppna fönstret och sen få min insomning. Så jag vaknade för en timme sen utan migrän och det är alltid en sån härlig känsla.

Jag känner mig energisk och en stor tacksamhet till livet igen och det är jag så glad för!!

Det kanske hinner bli ett inlägg här igen innan vi åker, annars så hörs vi efter helgen och då kan jag rapportera ifall mensen har kommit eller om ett under har skett:):).

Hej så länge mina bloggläsare!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Ruvardag 11 -negativt

Idag är det ruvardag 11 och jag har testat negativt. Min plan var att testa tidigt för annars går jag går upp i atomer. Jag har SÅ svårt att låta saker och ting vara, rätt jobbigt faktiskt -men det är sån jag är. Önskar jag kunde ändra det, men det är svårt. Jag har ändrat MYCKET i min personlighet under de senaste åren, till det bättre. Vissa saker är svårare än andra saker att ändra, tyvärr.

Hur känner jag mig då?

Hoppet om att det ska ge + har inte övergett mig, men jag förstår ju ändå någonstans där inombord att va fasiken skulle det ändra sig för. Jag tänker tillbaka till våra tidigare graviditeter, där endast 1 av 5 graviditeter ledde till ett levande barn, trots att jag hade gått över några dagar så testade jag väldigt svagt positivt alla gånger -kanske det ger mig lite hopp om att det är för tidigt. Men jag får för mig att vid en IVF borde det få bättre förutsättningar och fästa lite tidigare etc -men så är det ju självklart inte.

Något jag har lärt mig igenom alla IVF, alla missfall och misslyckanden är att sörj, sörj, sörj, ju närmare misslyckandets desto bättre. Tidigare kunde jag det inte, jag kunde inte sörja förrän långt senare och jag tror det beror på att jag skämdes över hur jag reagerade. Min make sörjer inte som jag, öppet, skrikandes, hulkandes och gråtandes. Han sörjer i det tysta, och det var vad jag trodde var det rätta. För annars kanske jag skulle klassas som "icke friskt". Men jag har lärt mig genom dessa 12 åren med svårigheter att få barn att vi alla sörjer på olika sätt. Mitt sätt är inte likt min mans, och det måste vi acceptera.

Just nu är jag i fasen att det känns som mitt hjärta ska gå sönder, brista och blöda ut allt jag har. Jag känner mig arg och frustrerad. Även ifall jag tror på att allt har sin mening så kan jag inte förstå den nu, jag är bara så arg på allt. Jag HATAR all medicin jag stoppar i mig, jag känner mig rätt färdig med det samtidigt skulle jag just nu kunna gå igenom 100 till IVF bara det ger oss ett syskon.

Många av er tycker nog att jag är helt dum i huvudet och undrar varför jag inte glädjer mig över det barn jag redan har och kanske till och med nöjer mig med det. Jag kanske borde skriva några rader över min kärlek till vår skrutt. Jag har valt på denna blogg att inte blanda in henne här, då det här är min ventil, min blogg som inte har med min familj att göra. Jag älskar min dotter så mycket att jag skulle kunna döda för henne, när jag ser henne så värker det i hela mig och jag vill bara skydda henne mot all ondska som finns i världen. Ibland kan jag få sådana känslor att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Hon är mitt allt och trots att hon ibland är rätt billig så är jag så glad och lycklig över att jag verkligen har berikats med henne i mitt liv. Jag kan fortfarande efter snart 7 år sedan förstå att jag faktiskt är mamma till en underbar dotter. Kanske det hade med min dåliga start med förlossningsdepression etc (det kan jag skriva om vid ett annat tillfälle -skulle kunna skriva en roman). Min vardag består av familjeliv, och bloggarna jag har är min ensamtid, min vuxen tid där det bara handlar om mig.

När jag var liten drömde jag om en STOR familj, kanske 4-5 ungar. Jag ville bli mamma redan innan jag var 18 år. Men jag kände att den pojkvän jag hade inte får bli far till mina barn. Sedan träffade jag min livs kärlek, redan efter 1 år försökte vi få barn. Under de första 5 åren innan skruttis blev till så förstod jag att det kunde bli svårt att få min stora familj, men jag kunde tänka mig att gå ner till 3 barn, trots att det satt långt inne, det var svårt att inse att det kanske skulle bli så. Efter ytterligare 6 år, där vi befinner oss idag så inser jag 31 år gammal att jag blir supernöjd om jag kan få 1 barn till. Det räcker, bara vi får uppleva det -jag gör vadsom helst för det. Så därför fortsätter jag med att mala på med alla saker som får mig att må dåligt, men som faktiskt kan ge oss ett barn.

Många säger "ni har ett, var glad för det", min mamma säger det, min man säger det. Mamma har verkligen fått veta min ståndpunkt här och nu kan det även lätta upp våra samtal när vi kan skämta om det. Men att min man och jag inte har samma mål är en knivig sits, det är jobbigt när man i sitt äktenskap inte vill samma sak. Jag vet att min man vill ha fler barn, jag vet att han vill göra mycket för att vi ska få ett till barn men han är inte redo att gå lika långt som jag och det är tufft. Jag är en såndär individ som gärna ligger ett steg framåt, gärna två steg men min man lever i nuet och tar dagen som den kommer. Jag önskade så in i helsike att jag kunde vara här och nu, jag övar, det ska gudarna veta men det är inte lätt, verkligen inte. Men jag är glad att vi kan prata med varandra, det gjorde vi inte tidigare och jag kände mig fruktansvärt ensam. Nu kan vi nå varandra och förstå varandra och acceptera det. För det kunde vi inte tidigare.

Det kan komma stunder i livet, de är få, men de finns när jag känner att jag är nöjd med mitt liv som det är. Jag vill inte fortsätta att kämpa för ett barn till, det är för jobbigt och påfrestande med behandlingarna. Jag mår inte bra av dem, maken mår inte bra av dem och det resulterar att vår dotter inte kommer må bra och det känns fruktansvärt. Hur mycket vi än försöker att inte visa något för henne så är barn så finurliga individer att de har radar som fattar mycket snabbare än vad vi förstår.

Vi har 2 IVF försök kvar och jag tror vi kommer genomföra dessa. Jag hoppas att något av dem kan ge oss ett barn till, men tänk om inte?? Vad fan gör vi då???

Rensar lite....

....och ger plats för det nya.

När man går igenom tunga saker så låter man vardagliga saker vara, sådant som annars bara går på rutin. Som att rensa ut kylskåpet när man ser att maten börjar bli gammal eller damsuga upp alla dammtussar när dessa anfaller runt hörnet. Just nu släpar vi oss runt här hemma och kippar efter luft, vi tassar runt på tå för att inte störa. Något känns så skört, andas vi för högt kanske allt raseras. Så därför tassar vi på tå, för vi vill ju att det ska vara kört.

Idag fanns några minuter av hopp, några minuter av kraft och energi. Passade på att rensa ur kylskåpet, hittade då ett par flaskor som jag hoppas är på tok för starka för mig. Så dessa flyttades ut i "barskåpet"....kanske man hjälper "det" på traven att vilja stanna kvar.....Helt absurda tankar, jag vet. Men man blir tokig av dessa påfrestningar -det ska gudarna veta!

Dessa finns iallafall inte kvar i kylskåpet och jag hoppas verkligen att de inte behövs förrän till nästa sommar.....

-Bloggat ifrån min Iphone.

Ruvardag 10

Sitter framför datorn och utför en del plugg. Känns bra, riktigt bra. Kämpar dock emot panikångesten som kryper sig fram då och då, försöker knuffa bort ångvälten som ligger och trycker på bröstet -det här ska bara gå!

Idag har det blivit ruvardag 10. Jag har nu i andra, eller om det är tredje natten i rad fått kallsvettningar. Jag vaknar totalt genomsvettig men samtidigt som jag fryser, har svårt att somna om -måste vara biverkningarna från progesteronet. Jag som alltid klagar på att jag fryser, jag tar nog tillbaka det. För jag tror att jag hellre fryser än svettas.

Startade dagen med en lång dusch, försöka få bort allt kladd från i natt och få ny energi. Det blir nog till att byta sängkläder också:). För att må så bra som möjligt (vilket känns som en omöjlighet) så har jag låtit bli IVF bloggar så gott det går och har inte googlat så mycket heller, och det hjälper en hel del. Så jag ska försöka låta bli det hädan efter i några dagar till, önska går ju iallafall.

Psykiskt:
Otroligt smärtsamt och olidligt -helt galet!

Fysiskt:
Kallsvettningar på nätterna, fryser och svettas vartannat på dagarna också för den delen. Har haft en hel del mensvärk/molande värk i livmodern i några dagar, vilket kan betyda vad som helst. Brösten slutade att ömma ett tag, för att sedan bli mer ömma, men även det kan ju betyda vad som helst. Totalt energilös, vilket jag kan garantera beror på min stress för hela denna situation.

Jag har haft som en regel för mig själv, att inte analysera mina symtom. För jag vet att det lika gärna kan bero på progesteronet lika väl som det kan bero på en graviditet, dock har jag valt att spalta upp dem ovan, det kanske alltid hjälper någon i framtiden eller mig själv om jag skulle vilja jämföra någon gång.

Trots att jag inte tänker på vad mina symtom kommer att generara i så mår jag förbaskat dåligt, men det blir nog så för oss kontrollmänniskor. Just nu känns det som att jag skiter i resultatet, bara jag får reda på det. Men det är bara att inse att jag kan inte göra ett skit och jag måste lära mig att ta dagen som den kommer för jag kan inte styra allt.......tyvärr.......

Ruvardag 9

Jävla skithelvete!!!!

Vill skrika de fulaste orden jag någonsin hört, svära så öronen trillar av, slå någon det hårdaste jag kan.....listan kan göras lång!

Jag tycker så in i helvete synd om oss IVF'are som måste stå ut, som genomlider all mediciner och alla dumma tankar och alla jävla biverkningar. Jag kan nog sluta här för ni förstår nog mitt budskap.

Hörde någonstans att " det är inte hur vi får det utan hur vi tar det". Jag tror på budskapet, jag gör verkligen det. Det svåraste just nu är att tänka bra och positiva tankar, jag försöker verkligen, det ska gudarna veta. Det är helt sjukt hur svårt det ska vara -HELT SJUKT!!!

Ena sekunden känns det som att jag äger världen och inget i den kan krossa vår lilla familj, för att i andra sekunden trilla och faller hårt och skrubbsåren får det svårare att läka för var gång.

Min man kom hem idag på lunchen och vi kramades, kramades länge. Han sa en klok sak, som han ofta gör. Han sa "vi måste spela för att kunna vinna". Han har rätt. Jag vill också kunna tänka klara tankar, så som han gör. Jag vill inte måla fan på väggen utan några som helst belägg. Varför kan inte jag leva i nuet??

Varför ska det göra så förbannat jävla ont?!?!?!

Just nu önskar jag att vi var rika, så rika att vi kunde köpa oss ett barn.....för jag vill inte proppa min kropp full med mediciner. Jag hatar att utsätta min kropp för risker, jag vill inte få cancer eller annat skit. Jag vill inte det, vi har haft tillräckligt med sånt skit!!

Jag har inte läst igenom mitt inlägg, så det är säkerligen i en salig röra. Mina svullna ögon svider, men måste bara få ur mig allt! För det gör så fruktansvärt ont i hjärtat så jag vet inte riktigt hur jag ska orka hålla ihop mig.

Jag ska väl försöka kliva upp ur min fosterställning här i soffan där jag har legat idag. Jag lovade mig själv, jag lovade maken att jag skulle leverera lite plugg....men min kropp vill något helt annat.

Nu ska jag försöka skrapa ihop mina kroppsdelar, mina tankar och torka soffan från tårar. Måste skärpa till mig -men hur ska jag lyckas??



-Bloggat ifrån min Iphone.

Trött

Idag var det städdag i området där vi bor, jag ansvarade för målning av "tv-huset" och nu är hela jag prickig av målarfärg:) Efter det somna jag i soffan, jag var och är fortfarande helt slut. Ni vet den här känslan att man kan börja grina när som helst. Jag har inte fått så speciellt mycket biverkningar från Progesteronet förutom tröttheten -det är helt galet!!

Sitter just nu ute i solen, väntar på att maken ska komma hem med hämtmat. Sen ska jag nog gå och zzzzzzzz igen, för att vakna i morgon igen.


-Bloggat ifrån min Iphone.