Gahh!!

Sen igår morse har mins seaband varit borta. Det fungerade bra på dagen trots att jag inte använde dem. Igår em/kvällen blev jag så ledsen då jag mådde så illa att jag löjligt nog började gråta.

Eftersom jag undviker postafen så var det så illa att jag kräktes. Det var många dagar sen som jag behövde göra det. I morse när jag vaknade så var illamåendet på plats och jag skulle precis ta på mig dem när jag insåg att de är ju fortfarande borta.

Så det blev en akut frukost för att stilla det värsta. Överväger starkt att ta en tripp till Apoteket och köpa nya.

Mina älsklingsdekorationer just nu:


-Bloggat ifrån min Iphone.

Tröttis

Trött, trött, tröttast.

Jag har i stort sätt sluppit att vara trött fram till nu. Dels tror jag att det beror på att jag går och lägger mig när dottern ska sova, vid 20.00 tiden. Så jag får ändå en vila på ca 11 timmar per dygn.

Men nu har jag sovit så dåligt en längre period. Jag drömmer konstigt varje natt, jag är uppe och kissar 1-4 ggr och jag vaknar så fort jag ska vända mig. När jag vaknar har jag svårt att somna om, det känns som jag håller på grubbla sönder mig om saker och ting. Speciellt för fosterdiagnostik.

Appropå fosterdiagnostik så ringde de idag från sjukhuset där vi troligen vill föda och sa att vi har en tid nu på måndag till en överläkare som är specialist inom fosterdiagnostik. Så nu får vi älta lite till hur vi vill göra. Känns toppen!

Nä, nu håller jag på somnar. Känns mindre kul att sova bort en fredagskväll, men jag kan inte hålla mig vaken. Det får jag vara sen:)

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 10+2

Nu är blodprov lämnat, FEM hela rör är fulla med mitt blod. Eftersom jag har blodfobi fick jag ligga ner på britsen, och det var tur.

Så nu sitter jag vägg i vägg där jag lämnade blodproven. Ska sitta och jobba på en vårdcentral idag men uppkopplingen strular så jag sitter och väntar på att support ska ordna till allt. Jag ha-ar att vara ineffektiv. Jag blir stressad och det gör illamåendet ännu värre. Nu är klockan nio och läkarna börjar snart knacka på dörren och jag har ingen dator, det är fint det. Vilken otrolig nytta jag gör -not!

Nä, nu ska jag göra lite avslappningsövningar. Jag behöver öva på att leva i nuet och inte stressa för sådant jag inte kan påverka.

Ett av alla paprena jag lämnade till den underbart duktiga sjuksköterska som stack mig idag:


-Bloggat ifrån min Iphone.

Varmt bad och magfunderingar

Ligger i varmt bad trots att läkaren sa att foster/barn i magen inte tycker om värme och sol. Det har varit en tuff gravid dag och behöver få lite avslappning. Så jag valde att vara lite ego.

Jag har funderat. Det står lite var stans att livmodern först i vecka 13 kan kännas vid naveltrakten (för förstföderskor). Jag undrar hur det är för omföderskor. Jag är "bara" i vecka 10 och tycker mig redan känna något, speciellt när jag sitter på huk eller är "ihopklämd". Jag kan inte längre dra in magen så att den sugs in, det är liksom lika mycket mage kvar. På morgnarna när jag ligger på rygg har jag alltid kunnat känna mina höftben. Nu känner jag att det inte går att göra det på samma sätt.

Jag tycker det känns tidigt, men jag är säker på att jag inte inbillar mig heller och någon ailien är det uppenbarligen inte enligt ultraljudet.

När har ni börjat känna er livmoder/bebismage?

Jag i badet:


-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 10+0

Jag ligger i vilrummet på jobbet och försöker uthärda de sista 2 timmarna.

Skruttis blev så himla glad när vi berättade att hon skulle bli storasyster. Hon hoppas nu att det ska vara en tjej. Under kvällen kom hon och pratade om bebisen och var verkligen glad. Det första hon sa var att "det här måste jag säga till fröken och min bästa kompis".

När hon skulle gå och lägga sig sa hon "god natt mamma, lycka till med bebisen i natt". I morse hade maken krupit ner i sängen hos henne i hopp om att få sova några minuter till. När jag vakna la jag mig bredvid dem, på en gång ville hon ligga bredvid mig och fråga hur bebisen mådde. Det har aldrig hänt på världskartan (jo, ibland:)) då pappan är den stora idolen:).

Det märks verkligen att hon är lycklig och hon vill veta ALLT. Hur den andas, sväljer, kissar, äter och hur den kom dit. Så igårkväll när jag la mig i hennes säng berättade jag hur doktorn fick hjälpa till. Är rätt glad att slippa berätta hur bebisar egentligen kommer till, det är pappans jobb då han är mer van med dessa frågor i jobbet.

Jag märker hur mkt lättare det blir för mig att förstå att jag är gravid när det är en som påminner mig ständigt om hur den lille har det. Självklart talar alla symtom (dagliga illamåendet, växtvärk i magen, hård i magen, ständigt hungrig, labil, foglossning (bara vissa dagar), sen känner jag livmodern i vissa lägen, den svullna magen på kvällarna). Men ändå efter 7 år är det svårt att förstå att vi troligen kommer få en bebis i sommar. Det är helt galet!

Även ifall det känns ok och vi hoppas på att allt kommer gå bra så är det en del beslut och undersökningar som är kvar tills vi vet att det blir en frisk bebis. Jag försöker ändå med en viss försiktighet hoppas på det bästa och njuta av allt vi har nu. Det är en konstig känsla.

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 9+6

Allt såg bra ut på VUL.

Men det tog lååånnnggg tid innan läkaren sa något. Hon började fråga om jag hade myon etc. Jag förstod ingenting och började bli rädd. Förutom lillskrutt på 25mm så tyckte hon att jag var "svullen" på sidan av livmodern/fostret. Men efter lite letande och frågor från maken så kunde vi se att säcken från det andra embryot var kvar och det var nog anledningen till svullnaden.

Så nu kan vi andas ut lite till. Risken för missfall är fåtal procent, dvs. som efter vecka 12. Vi beslöt oss för att skruttis ska få veta att hon blir storasyster i sommar. Händer det något på vägen så får vi ta det då.

Efter 1.5 tim hos läkaren är vi nu mer osäkra på hur vi ska göra ang. fosterdiagnostik. Remiss ska skickas för moderkaksprov, och vi kan säga nej på plats om vi inte vill. Vilken jä-la beslutsångest!

Dessa två kort fick vi med oss, korten blev jättemörka. Men på skärmen såg man jättetydligt, till och med benen😍





-Bloggat ifrån min Iphone.

20 min kvar till UL!

Jag har varit hos min tandhygenist för en undersökning. Om 20 min får vi se hur det ser ut i magen. Behöver jag säga att jag håller på att sk-ta på mig av nervositet!


-Bloggat ifrån min Iphone.

Om att berätta...

....till dottern har varit lite osäkert när i tiden vi ska göra det. Först bestämde vi att på nyårsafton får det bli av (v.12+3) Sedan har det ändrats till julafton (v.11+4).

Om vi får se ett foster med fint hjärta och rätt tillväxt kommer vi berätta på tisdag efter VUL (v.9+6). Eftersom missfallsrisken kommer vara lika stor/liten som efter 12:e veckan så har vi ingen anledning till att dölja det till vår skrutt längre.

Eftersom barn inte kan ha direkta hemlisar (iallafall inte vår dotter:)) så räknar vi med att en och annan kommer få veta inom snar framtid så det kommer nog bli lite officiellt framöver. Men vi får återigen se, kanske vi väntar ändå.

Nä, nu ska jag stupa i säng. Jag hoppas orken fortsätter så det blir lite tätare blogginlägg än senaste veckan. Kram till er alla!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Fosterdiagnostik

Vi har vänt och vridit på oss tusen gånger om. Trots rekommendationer av vår gynläkare och någon på fosterfiagnostik som min barnmorska pratade med när jag var på inskrivning så väljer vi att avstå från moderkaksprov i dagsläget.

Vi väljer att gå på den specialistläkaren jag själv pratade med på rådgivningen på fosterdiagnostik samt den barnmorska jag ringde till i fredags. Hon jobbar där vi ska genomföra vårt KUB test. Båda förstod vårt dilemma då vi gått igenom mycket för att vara där vi befinner oss nu. Det var så skönt då barnmorska flera gånger påminde mig om att risken för att vi ska få ett allvarligt skadat barn är så pass liten att vi kommer troligen föda fram ett friskt barn.

Så vår plan i dagsläget är:
-VUL i övermorgon (förhoppningsvis)
-Kombinerar test KUB+Nupp test den 2 januari 2012
-Rutinultraljud v.17
-Riktat ultraljud med specialistläkare v.19

Om något visar på att det kan vara allvarligt fel på fostret/barnet kommer vi göra fostervattenprov tidigast v. 16 då missfallsrisken nästan är lika med 0% (men som barnmorskan sa att det finns ju alltid avvikare i världen som ändå drabbas).

Visar det sig att barnet är bärare och sjuk i kromosom 13 så kommer vi ta bort barnet då 95% av de barn som föds dör inom 5 dagar då de är så allvarligt sjuka. Utifrån de beräkningar som barnmorskan gjorde kommer då en abort göras senast i v. 19 för oftast ser man redan på rutinultraljudet och då görs fostervattenprov. Sedan tar det ca 2 veckor tills svaret kommer. Det riktade ultraljudet görs för att dubbelkontrollera att allt står rätt till.

Känns skönt att ha en plan, sen är den inte huggen i sten och kan komma att förändras under tidens gång.

Kram!

-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 9+4

Idag var bästa M hemma hos mig. Så skönt att få umgås lite, få lite andra tankar och bara vara vuxen. Men jag märkte att jag gärna inte ville prata om mig utan om M. Det var en härlig stund.

Efter hon åkte och medan maken lagar lasagne så tog jag tag i att läsa lite i paprena som jag fick på inskrivningen från MVC. Inför förlossningen, fosterdiagnostik och vad man bör äta eller inte äta etc.

I övermorgon hoppas jag få göra VUL för att se så allt står rätt till. Jag tvivlar inte på att jag är gravid någonstans, illamåendet har dock stillat sig lite så jag har klarat mig från kräkningar senaste dagarna -jätteskönt samtidigt som funderingar kommer om allt verkligen står rätt till. Men till och från så påminner mina värkande bröst, foglossningarna, ilande i ligamentet och humörsvängningarna om att jag troligen fortfarande är gravid. Men inget är säkert någonstans.

Paprena från inskrivningen från förra veckan:


-Bloggat ifrån min Iphone.

Vecka 9+0

Det räckte med att maken sa några ord: "Du, jag ser tecken på att du är deprimerad".

Min värld rasade, han har så rätt. Så som jag kämpat emot för att lura mig själv. Tårarna rinner fler ggr om dagen och jag har ingen lust/ork till något + tusen saker till.

Jag var på inskrivning hos MVC igår, besöket tog ca 1.5 timme och jag grät den mesta av tiden. Jag ska få hjälp, jag ska tas upp i samverkan med psykiatrin. Troligen börjar jag hos kuratorn. Jag kommer troligen få gå hos nån också och prata om anknytning. Längre fram kommer jag också få träffa barnmorska på vår valda förlossningsklinik för att prata om min förlossningsrädsla och skriva ett förlossningskontrakt med dem (om vi kommer så långt).

Läkaren var inne hos oss oxå. Kände mig väl omhändertagen. Vi blev oxå rekommenderade av två läkare igår att göra moderkaksprov -MÖK!!

Jag hade skitdåligt blodvärde, antagligen för att jag är uttorkad pga alla mina kräkningar.

Men nånstans i allt försöker jag tänka hoppfulla tankar. Men jag är livrädd. Nästa vecka ska jag få träffa läkaren igen. Tills dess måste vi även besluta oss om moderkaksprovet.

Jag har inte orkat att blogga då jag lägger all min energi jag har på att sköta jobbet och vara med familjen.

Kram till er!

-Bloggat ifrån min Iphone.

V. 8+2 -Begravning

Idag står begravning på schemat. Även ifall hon var gammal och alla ska vi dit vandra så kommer tårarna spruta. För att det ska bli så lyckat som möjligt har jag gjort en liten plan:

*Bära min svarta klänning som är stor men ändå "elegant". Den svullna magen syns minst. Till det mina största nylonstrumpor.

*Gå på toan och kissa precis innan vi åker, då håller jag mig till efter begravningsakten.

*Servetter till tårarna.

*Hundbajspåsar till potentiella kräkningar

*Ber till gudarna att jag inte måste springa till toan och göra 2:an

*Komma i tid för stress är det värsta för illamåendet

*Ber lite till att gårdagens postafen tablett ska "gå ur kroppen" då jag är så helsikes trött, tung och baksmällamående.

*Ikväll på middagen hos svärföräldrar då både makens familj/syskon och Gtb släkt kommer så planerar jag att ta med mig egen bil om det är så att det blir en mindre bra kväll i mitt mående.

Sådär, nu borde jag vara mer rustad inför dagen.

-Bloggat ifrån min Iphone.

Den eviga väntan och längtan

Jag bestämde mig för att leva i nuet och vara glad, tacksam och njuta av graviditeten.

Alltid finns det en väntan och längtan. Ta tex det där KUB-testet, att man längtar till att få veta hur det ser ut. Sen finns längtan till rutin ultraljudet för ytterligare bekräftelse. Jag inbillar mig sen att jag kommer vara glad och tacksam. Men jag tror att det ständigt kommer att finnas en oro över om något blir fel ändå och orolig för förlossningen som jag är livrädd för, etc etc.

Så därför bestämde jag mig för att försöka leva i nuet och vara tacksam att vi blev utvalda denna gång.

När jag åkte hem från jobbet idag så blev jag så förtvivlad så tårarna spruta. För även ifall jag psykiskt hade/har bestämt mig för att njuta så är det just nu fysiskt omöjligt för mig att göra det.

Jag kan inte rå för det men när man mår så illa, har huvudvärk och magen bara "ballar ur" så är det så in i helvete svårt och jobbigt att både vara glad, lycklig och kunna njuta.

Självklart är jag otroligt tacksam för de stunder som jag mår ok, men dem är få. Det är bara att vänta ut de första veckorna tills man mår bättre igen och kan känna sig levande. Fasiken vad jag ska vara glad, tacksam och bara njuta.

Det blev ett lite väl tjatigt inlägg, men orkar inte just nu ändra på det-ha tålamod med mig.

-Bloggat ifrån min Iphone.

En lösning.....

.....på problemet med en svullen och bullrig mage.

Syns lite dåligt, men får använda mig av en gummisnodd. Det enda jobbiga var att jag valde för kort tröja idag. Fick ständigt dra ned den för att inte visa allt:)


-Bloggat ifrån min Iphone.